I just wanna hear your voice

Klockan sex har redan solen hunnit upp en bra bit över Färgelanda och jag står ute en stund och tar in den friska luften, dricker ett glas vatten och ser ut över samhället.
Allt är tyst ...och lugnt. T om fåglarna tycks ha tagit sovmorgon, men snart skall kyrkklockorna börja ringa och måsarna få liv och jag skall göra frukost och sedan äta den här ute, och jag skall dricka mitt svarta kaffe och planera för ännu en lördag.

Jag lyssnar på musik sedan. Att just ta en liten musikstund på morgonen är som ett SPA för tankar och funderingar. Just nu är det Luke Combs som gäller. Det blir stämningsfullt och det som är så bra med musik är att man kan tolka in det precis på sitt egna sätt efter sinnestämning och smak.

Just den här låten handlar för mig om att känna just känslan man har när man verkligen vill träffa någon, när man vill få prata med just den där personen och berätta massor av saker, men att man inte har förmågan till att göra det. När orden liksom tagit slut, när allt man vill säga bara känns krystat och dumt och man vet att det är över.
Musik är en fantastisk inspirationsvän.

Jag tittar ut över Färgelanda igen. Fåglarna kvittrar, bilar kör nere på vägen och allt vaknar upp. Det är Pingst och allt är ganska bra.