Oövervinnlig

Igår kväll var jag starkast i världen.
För en vecka sedan försvann helt plötsligt både smärta och värk i mitt knä. Detta efter att i tio månder plågat mig. Lika oväntat som det dök upp, lika oväntat var det borta. I går kunde jag träna som vanligt och allt kändes helt plötsligt så enkelt på judomattan. Jag var oövervinnlig och bäst! Oövervinnlig!

Det finns inget bättre än när man känner sig just så. I vanliga fall kanske man har just en sån dag per år, max 2. En dag då man känner att man skulle kunna fortsätta träna i flera timmar till utan att tröttas. Det behöver inte alls bara vara i en fysisk situation, utan gäller lika väl när man t ex känner sig så där effektiv och får så mycket gjort och samtidigt vet att man kan klämma in lite till. Underbart, men det händer inte ofta.

Och

den känslan, just den där oövervinnliga känslan var det längesedan jag jag kände.
Och så dyker den plötsligt upp när man minst anar det. När man känner sig svag, blek och sårbar.
Fantastiskt!

Just där och då skulle man bara vilja pausa tiden. Eller frysa den för alltid. När jag lämnade klubben i går kväll sa jag till en klubbpolare;

"Om man skall dö, så skall man göra det efter ett sånt här träningspass. Om det skulle hända mig någonting på vägen hem, så berätta för alla att jag kände mig oövervinnlig."

Sedan tillbaka till vardagen igen och man upptäcker att man är motsatsen till oövervinnlig och att saker och ting inte alls är fantastiskt.