Att inte ta ställning

Fyra dagar in i januari.
Öppet fönster och Trisha som sjunger She's In Love With The Boy.
Det snöar nu och mörkret är på väg att lägga sig över alltihop.

Sedan Keith som säger i låten The list:

"Go for a walk, say a little prayer
Take a deep breath of mountain air
Put on my glove and play some catch
It's time that I make time for that
Wade the shore and cast a line
Look up a long lost friend of mine
Sit on the porch and give my girl a kiss
Start livin', that's the next thing on my list"

Jag har alltid varit svag för den där låten. Det finns någon sorts romantik i countrymusiken och dess texter som alltid knockar mig.

Jag har inte bloggat på evigheter.
Beror inte på någon torka.
Snarare på att jag är trött på mig själv. Ibland är det bara så. Man blir så dödligt trött på sig själv.

Jag har alltid varit min bloggs varumärke. Det har alltid utgått från mig. Vad jag står för och vad jag gör, vad jag tycker. Men, ibland tycker jag ingenting. Har ingen åsikt alls. Fick ett mail för några dagar sedan. Man ville ha min åsikt, eller snarare att jag skulle ta ställning. Jag svarade (för det gör jag som oftast) att jag inte hade någon uppfattning. Då blev det ett mindre helvete. En mailkonversation utan någon form av sans och vett följde. Sedan dess har jag varit trött på mig själv och hållit mig borta från all form av exponering.

En vecka snart in på det nya året. "Det nya året" som snart inte kommer vara så nytt längre och istället definieras annorlunda. Det är dags att bryta tystnaden.
Jag gör det här och nu.