Förmiddagen och en bit in på eftermiddagen tillhörde idrotten och föreningslivet. Några roliga timmar med graderingar och entusiastiska barn.
Varje lördag morgon spenderas på en judomatta.
Nu är det över för den här gången. På återseende i augusti.
Men för de vetgiriga återträff redan i mitten av juni igen. Då blir det läger och ståhej.
Till dess möjlighet till sovmorgon på lördagar

Det känns bra att vara igång igen.
Att vara på mattan, att komma lite närmare judo för varje dag. Egentligen skulle jag börjat att kasta idag, men oturligt nog får jag vänta några dagar till då det hänt något oklart med min fot. Den är rätt kass för tillfället.
Men befriande skönt att kunna rulla, göra volter, falla och allt det där andra som hör judo till som inte är kasta, hålla, strypa eller låsa.
Jag tänker vara bra förberedd och tränad när det drar ihop sig till full kontakt igen på mattan.

Den här helgen skulle det vara judofestivalen i Lindesberg. Ett trevligt event som man inte vill missa. Så blir det förstås inte i år. Ännu en trevlig judoaktivitet som ställts in.
Ifjol var vi 33 stycken från min klubb som var där. En riktig judofest och allt det där som jag älskar. Bilen packad till bristningsgränsen och sedan rätt upp genom Dalsland. Värmland, Närke, Västmanland.
Jag vill bara kunna komma igång och träna på riktigt igen. Kasta, hålla, strypa, låsa och fightas. Det enda jag vill är att allt skall bli normalt igen,

Den här veckan har vi dragit igång utomhusaktiviteter på klubben. För mig är den en skön känsla att vi igen kan träffas, träna tillsammans trots lite distans. Själv fick jag under förmiddagen vara med och leda dagens träningsgrupp. Sann glädje!

Precis som de flesta samhällsfunktioner och väldigt många företag just funderar på hur de skall överleva, är det inte annorlunda för föreningar. Som ordförande i Färgelanda judoklubb har jag en central roll att leda oss ur det här på bästa möjliga sätt. Som tur är, är jag inte ensam. Vi är en klubb med en genomtänkt organisation och flera klubbfunktionärer som nu jobbar för att vi skall försöka få någon form av normalitet i det här .
Ekonomi är en stor del i det hela. Minskade medlemsintäkter, Inga aktivitetsbidrag och minskade sponsorintäkter innebär att vi i detta läge måste vara extra kreativa och jobba extra hårt. Men ekonomi har ingen som helst värde för oss om vi inte har medlemmar, om vi inte har folk som vill träna med oss. Det är det som är Färgelanda judoklubb och utan vår gemenskap, att vi kommer på våra aktiviteter, vårt gemensamma engagemang för vår klubb, faller allting.
Inga medlemmar - ingen klubb och då spelar det ingen roll hur ekonomin ser ut, hur bra vi är, eller vilka event och tävlingar vi planerar inför.
Därför känns det så bra att vi tog oss lite tid efter att vi stängde ner vår anläggning för att resonera igenom hur vi skulle göra, vad vi ville göra och hur uplägget skulle se ut. Nu är vi igång och även om vi säkert behöver göra justeringar på vägen, så visar vi ännu en gång handlingskraft och styrka tillsammans.

Närmare - 10 och snö. Strax har vi december här.
Om någon timma är det dags för några kvalitetstimmar på klubben. Det får jag göra tillsammans med bland annat min son. En riktigt bra start på denna helg.

Att träna och vara sund tycker jag om.
Den här sommaren har dock varit ett riktigt förfall i den bemärkelsen.
Och när vi kommer till träning så har jag sedan länge tappat intresset totalt för det mesta. Dock tycker jag judo fortfarande är roligt och framförallt då att fightas. Tennis och Badminton skulle fortfarande vara roligt att spela, men där sätter tyvärr knän och axlar stopp.
Allt det där andra som t ex styrketräning och att springa som jag en gång i tiden höll på med som komplement till judon, känns totalt ointressant. Tyckte egentligen aldrig om det då och tycker ännu mindre om det nu.

Efter sommaren har jag ännu en gång ställt mig på judomattan. Detta för 38e hösten. Kanske är det här en av de roligaste premiärerna?
Jag känner mig full av energi, har inte ont någonstans eller är skadad och ser framemot varje träningstillfälle.
Dock är det som att min fysiska form är sämre för varje gång och i år är det antagligen ett bottenläge.
Men jag kämpar på och triggas av utmaningen av att skapa en förändring. Dessutom tränar jag ju numera i samma gäng som min son. Det är verkligen fantastiskt att man kan få dela något som man älskar så mycket med någon som står en så nära.

Igår var kanske sommarens varmaste dag.
Vi var inte många på träningen, men vi var där.
Värmen i dojon var långt högre än vad som är hälsosamt. Antagligen bra att vi inte körde mer än en timma, men tempot var det inget fel på och glädjen i att få vara på mattan och kämpa, arbeta, svettas och skratta.
De här måndagskvällarna berikar mitt liv enormt!

I kväll ett skönt besök i dojon för första gången på evigheter.
Och som jag väntat!
Underbart att träffa vänner igen, även om det inte var en sån stor skara som mötte upp i kväll.
Underbart att få röra sig, kasta, bli kastad och få svettas på grund av fysisk ansträngning.
Nu vill jag bara ha mer - mycket mer!
Jag behöver det här, jag behöver verkligen det här.

I går kväll när jag åkte hem från träningen föll tung blöt snö ner. Jag gick från bilen och in i huset och tänkte "att det här är ett typiskt aprilväder, inte maj."
Sedan tänkte jag på träningen. vem kan störas av lite snö i maj efter ett sånt träningspass?
Jag hade verkligen varit peppad och taggad innan träningspasset och det gick bra. Jag kände mig både stark och på gång. Under slutet i en kampsituation lyckades jag dock sträcka armbågen och det innebar att jag fick stå över de sista fem minuterna, men det spelade egentligen ingen roll, för det kändes ändå så bra. Bra att vara igång, bra att vara frisk och bra att faktiskt samtidigt som man tränade också hade roligt.

På bilden poserar jag glatt efter träningen med en av mina träningskompisar; Rebecca.
Vi har känt varandra i en evighet. På klubben får jag inte bara möjlighet att träna, utan det är också där jag har mina vänner. Gemenskapen betyder allt.

Jag har inlett min 10 dagars sammanhängande ledighet med att vara på klubben där jag hjälpt till med att hålla två träningar och agerat Uke (den som blir kastad) vid en gradering. Till det en liten internutbildning på klubben. Nu hemma för att ordna med förberedelser inför kommande "happenings". Jag föredrar aktiv ledighet. Något annat är inte aktuellt!

Det är andra söndagen på rad med judotävling och det slår mig vad jag saknat detta.
Att vara i tävlingsarenan. Att få vara en del av glädje, massor av känslor och adrenalin.

Denna gång också med klubbens barn.
Det handlar om att lära sig och finna glädjen i att tävla.
Kanske den viktigaste perioden i en individs tävlingskarriär. Att lära sig samspelet mellan coach och tävlande, tillit, men också finna glädjen i det man gör. Att lära sig, att få snabb återkoppling och få en förståelse för sporten och varför man tränar på vissa saker.

I min klubb har vi flera duktiga ledare, något som jag känner både stolthet över, men också känner stor tillfredställelse i att få finnas i den samverkan.

Det är detta som får mig att åka till Mellerud en söndag i oktober. Underbara och duktiga barn och mina fantastiska ledarkollegor.

Efter två veckors frånvaro från träningsmattan kommer jag tillbaka.
klubben öppnar upp för sommarträning med start idag.
Och jag har längtat och mentalt är jag nu mer redo för judo än någonsin !
Jag tar det där obligatoriska fotot tjugo minuter innan träningstart. Då kan man kosta på sig ett leende.
Allt känns så bra.

Trettio minuter senare känns det allt annat än bra. Jag är illamående, spyfärdig och har slut på ork.
Det är tio minuter in på passet och fortfarande uppvärmning...

Men, på något vis tar jag mig igenom passet och det känns bättre och bättre ju längre vi håller på. Dessutom ser jag att mina träningspartners också tycks vara påverkade av stundens allvar...

Nu sitter jag i soffan, mörbultat och medveten om att i morgon kommer jag ha en grym träningsvärk.
Det ser jag framemot. Det är härligt att vara tillbaka på judomattan igen.

För några dagar sedan var jag på en makalös trevlig middag med både trevligt sällskap och fantastisk omgivning. Egentligen var jag inte alls sugen. Ni vet hur det är; Man känner sig trött och sliten och man vill helst bara vara hemma och inte göra någonting. Samtidigt vet man att man kommer "trivas som fisken i vattnet" bara man kommer i väg.

Den där kvällen kommer bli en av de där minnerna jag kommer bära med mig fram vid årslutet då det är dags att summera årets händelser.

Och..det beror inte bara på den underbara maten och fantastiska Sangrian...

Jag har semester
Jag smygbörjade i fredags. Så här långt allt lugnt. Trots tider med förväntningar. Jag funderar fortfarande på hur jag skall lägga upp allt roligt. Det finns förvisso en lite tråkigare "to do list" också. En lista med alla de där sakerna som jag skjutit up till semestern. Den får dock vänta lite...

I morse när jag promenerade runt sjöarna fastslog jag följande;

Säsongens sista träningspass. Jag får förmånen att träna ihop med en av de judovänner jag känt längst; Rose-Marie Tell. Jag följde henne som barn på tävlingsmattan, som tonåring och idag är jag åter vid hennes sida vid tävlingsmattan. Nu är den här kvinnan veteran. Vem kan tro det? Vems form som är bäst är förstås inte svår att räkna ut. Men, jag kämpar på och Rosa också, med den skillnaden att hon ser lika fräsch ut som hon alltid har gjort på mattan..

På midsommarafton tävlar hon i Veteran-EM i Porec, kroatien, men denna gång utan mig vid sin sida. Känns konstigt och jobbigt att inte finnas med då.

Rosa är inte bara en " judovän", utan också en sån där vän som står en lite extra nära.
Jag är lyckosam.
Hela den där klubben som jag tränar i är full av människor som jag kallar vänner

Onsdagen närmar sig sitt slut och vi går in i andra hälften av denna vecka som kommer avslutas med en hel helg judo.
Judosäsongen är slut - Länge leva judosäsongen!
Och runt hörnet väntar sommarträningen...