Jag har en Telecaster bredvid  mig där jag sitter. 
På en armslängd avstånd om jag sitter bakåtlutad i fåtöljen.
Den står där redo att rycka in när jag behöver en paus, tänka på något annat, eller som i kväll när jag känner ren frustration. 
Alla borde ha en Telecaster till hands när det kniper.
Den här världen hade antagligen sett så mycket bättre ut då.

Jag gillar medelålders män med gitarrer. 
Jag har dock inget emot unga män med gitarrer heller. Som idag när jag fick detta spontanbesök. Livet är gott med musik

Jag har ett par av mina gitarrer hos gitarrdoktorn och jag har lånat ut min Martin till min far, som också har brist på gitarrer i sitt hem på grund av instrumentvård.

Kvar i hemmet är denna skönhet som varit med mig sedan 77. Hon är den som hängt med mig längst. Alltid funnits där. Varit med om alla dessa flyttar, spelningar både på lokal och gator och torg, resor runt jorden, sett så många hem...

Hon har aldrig behövt någon justering. Var perfekt från början ...och så nästan 40 år senare är hon fortfarande gudomlig att spela på.

Jag fick den av mina föräldrar när jag var nio. Farsan som den drivande. Det var alltid musik i mitt hem.
Jag lärde mig att spela alla viktiga Elvislåtar på just den gitarren och när jag var på mitt femtonde år skrev jag mina första låtar på densamme. Så här flera år senare kan jag konstatera att det finns någon slags kemi mellan oss, en kärlek som aldrig kommer att svalna.

Trots att jag längtar nästan i hjäl mig efter mina andra "vänner", kan jag inte annat än att glädjas över att just den här vännen är min.