Förra veckan fick jag se träningen från sidan om, här på bilden tillsammans med en vän, som heller inte var tillräckligt frisk för att träna. 
Precis som frustrationen då över att inte kunna vara med, lika mycket hoppas jag på att det ikväll skall kännas ok att komma igång igen. 

Några dagar in på det nya året. 
Det är så här års efter ett par veckors lättja som jag längtar tillbaka in på träningsmattan igen. 
Träffa polarna, skratta, kasta, sparra, svettas och.. som på bilden känna mig levande.. 

Och så börjar jag smida planer inför en ny judosäsong. 

Jag packar väskan för att bege mig till dojon för en timmas hålligång. En bra start på en fredagskväll, men också för att få en bra start inför en helg.

Det är fredag igen och mitt liv är som om att jag vaknar upp varje dag till en fredag. 

Det är en uppsluppen stämning.
Vi tränare går igenom träningspasset.
Samma rutin varje lördag så där 7 minuter innan första träningspasset.
Det är full fokus trots allt. Alla vet vad vi har att göra.
Mattan fylls av barn och det är fart, kämpaglöd ... och skratt. 
När barnen har roligt har vi lyckats. 
Barn och idrott skall vara glädje.
Bara glädje.

Om en timma står jag som tränare på mattan tillsammans med detta härliga tränargäng. Lägg där till ett helt gäng härliga barn, så förstår man att detta blir en Toppenmorgon! 

Påskhelgen var på många sätt skön, men nu är det skönt att gå vidare. I går kväll rullade träningen i gång igen och det var sannerligen härligt (även om bilden kanske signalerar något annat..)

Dagarna är så inrutade och fulla och inte sällan blir man så less på allting. Men, så får man de där dagarna ledigt, ett Powerbreak och vips längtar man efter att få vara igång igen.

På bilden ser ni mig som hamnat i ett minst sagt taskigt läge. Två sekunder efter denna bild togs sitter jag i ett halslås designat av min yngste bror som denna afton går hårt åt sin äldre bror. Jag är utom räddning. Det är på sitt sätt kärlek.

På tidigt 80-tal började jag och brorsan Ronny träna judo och det dröjde inte länge förän även vår far gjorde oss sällskap på mattan. Därefter kom Sigge, min yngste bror. Idag tränar våra barn också judo och jag och Sigge träffas varje vecka på träningarna och inte allt för sällan får vi möjlighet att fightas mot varandra. Tänk att faktiskt få dela ett intresse syskon emellan när man börjar krypa uppåt i ålder och dessutom få göra det tillsammans. För det känner jag stor tacksamhet.