Dansa i Trötthetens Skugga
Det känns som ett evighetslöp på en trötthetens bana, där varje varv adderar en ny dimension av trötthet till min själ. Dagar omvandlas till skymning, skymning blir natt, och ändå vilar utmattningen tung som bly i mina ögon. Jag drömmer om en lång sömn, att bli inbäddad i vila som en fjärrkontroll på laddning.
Veckorna har varit en orkan av engagemang, där föreningslivets krav har snurrat likt en virvelvind runt mina tankar. Varje möte, varje detalj i planeringen, varje administrativt måste – de har staplats som en obalanserad torn av arbetsbördor. Hösten har inte varit en tid för att falla, utan en tid att bygga högre och högre.
Samtidigt är jag glad, för detta kaos har varit fruktbar mark för min kreativa själ. Mina ord har flödat som en sommarflod, varje droppe en del av det projekt som snart är klart. Tusen ord per dag, lika naturligt som att andas, och en bok har tagit form i mitt inre universum.
Nu är det fredag, och jag står inför en ny utmaning – att skapa fest ur trötthetens aska. Det blir kräftor, pajer och andra små förtjusningar. Kanske är det just i denna paradox, att finna glädje även när man är dränerad, som livets sanna skönhet visar sig.
Så jag välkomnar helgen med öppna armar, redo för en paus men också för livets små glädjeämnen. Jag ser fram emot dagen då den tunga manteln av arbete och ansvar glider av mina axlar, men tills dess dansar jag, hur trött jag än må vara, i livets oändliga bal.
Veckorna har varit en orkan av engagemang, där föreningslivets krav har snurrat likt en virvelvind runt mina tankar. Varje möte, varje detalj i planeringen, varje administrativt måste – de har staplats som en obalanserad torn av arbetsbördor. Hösten har inte varit en tid för att falla, utan en tid att bygga högre och högre.
Samtidigt är jag glad, för detta kaos har varit fruktbar mark för min kreativa själ. Mina ord har flödat som en sommarflod, varje droppe en del av det projekt som snart är klart. Tusen ord per dag, lika naturligt som att andas, och en bok har tagit form i mitt inre universum.
Nu är det fredag, och jag står inför en ny utmaning – att skapa fest ur trötthetens aska. Det blir kräftor, pajer och andra små förtjusningar. Kanske är det just i denna paradox, att finna glädje även när man är dränerad, som livets sanna skönhet visar sig.
Så jag välkomnar helgen med öppna armar, redo för en paus men också för livets små glädjeämnen. Jag ser fram emot dagen då den tunga manteln av arbete och ansvar glider av mina axlar, men tills dess dansar jag, hur trött jag än må vara, i livets oändliga bal.