Den här sommaren och den där sommaren
Det är fredag den 16 augusti, och jag har precis avslutat min första arbetsvecka efter semestern. Det känns alltid lite konstigt att komma tillbaka till vardagen efter en längre ledighet, särskilt när jag nyligen kommit hem från USA. Att kasta sig tillbaka in i arbetet efter att ha rest och upplevt nya platser är en speciell känsla, en blandning av lättnad och vemod. Det är som om kroppen fortfarande försöker hitta tillbaka till den vanliga rytmen, medan tankarna fortfarande svävar kvar bland resans alla intryck.
Men den 16 augusti är inte bara vilken dag som helst för mig. Det är ett datum som för alltid är inristat i mitt minne, och det är omöjligt att inte tänka tillbaka till den dagen för många år sedan när min pappa kom hem från jobbet med en nyhet som skakade vårt hem. Det var den 16 augusti 1977, och pappa berättade att Elvis hade dött. Jag och min lillebror grät. Jag minns att vi inte riktigt förstod varför vi grät, men tårarna kom ändå.
Elvis hade alltid funnits där i vårt barndomshem. Hans musik var en del av vår uppväxt, och kanske var det därför hans död kändes så stor, så ofattbar. Men det som kanske gjorde störst intryck på oss var att vi fick se pappa gråta. Jag hade aldrig sett honom gråta förut, och jag skulle nog aldrig se det igen. Den dagen blev på något sätt ett ögonblick av mänsklighet och sårbarhet som jag bär med mig än idag.
Några veckor senare visade pappa oss bilder på Elvis, bilder som visade hur han hade sett ut strax innan han dog. Pappa var chockad. Jag minns hur han pratade om Elvis med en blandning av förundran och sorg. För honom var Elvis inte bara en artist; han var en ikon, en symbol för en tid och en känsla som aldrig skulle komma tillbaka.
För bara några veckor sedan besökte jag Graceland, Elvis hem, och stod vid hans grav. Det var en mäktig upplevelse, en stund av stillhet och eftertanke. Jag tog också en bild vid grindarna till Graceland, en bild som fångar en bit av den historia och de minnen som fortfarande känns så levande. Att stå där, på samma plats där Elvis en gång levde, var som att knyta samman alla dessa minnen från min barndom med det som är nu.
Och nu är det fredag. Det känns som att denna dag, den 16 augusti, alltid kommer att vara en påminnelse om hur livet kan förändras på ett ögonblick, hur vissa datum och minnen blir en del av oss, för evigt inristade i vårt medvetande. Fredag, början på helgen, en stund för återhämtning, men också en dag för reflektion över det som varit och det som kommer.
När jag nu ser fram emot en lugn helg, tänker jag tillbaka på den där sommaren för så många år sedan, på pappas tårar och Elvis musik som fortfarande ekar i mitt minne. Det är en påminnelse om att även när livet rusar på och förändras, finns det vissa saker som för alltid stannar kvar hos oss.
Men den 16 augusti är inte bara vilken dag som helst för mig. Det är ett datum som för alltid är inristat i mitt minne, och det är omöjligt att inte tänka tillbaka till den dagen för många år sedan när min pappa kom hem från jobbet med en nyhet som skakade vårt hem. Det var den 16 augusti 1977, och pappa berättade att Elvis hade dött. Jag och min lillebror grät. Jag minns att vi inte riktigt förstod varför vi grät, men tårarna kom ändå.
Elvis hade alltid funnits där i vårt barndomshem. Hans musik var en del av vår uppväxt, och kanske var det därför hans död kändes så stor, så ofattbar. Men det som kanske gjorde störst intryck på oss var att vi fick se pappa gråta. Jag hade aldrig sett honom gråta förut, och jag skulle nog aldrig se det igen. Den dagen blev på något sätt ett ögonblick av mänsklighet och sårbarhet som jag bär med mig än idag.
Några veckor senare visade pappa oss bilder på Elvis, bilder som visade hur han hade sett ut strax innan han dog. Pappa var chockad. Jag minns hur han pratade om Elvis med en blandning av förundran och sorg. För honom var Elvis inte bara en artist; han var en ikon, en symbol för en tid och en känsla som aldrig skulle komma tillbaka.
För bara några veckor sedan besökte jag Graceland, Elvis hem, och stod vid hans grav. Det var en mäktig upplevelse, en stund av stillhet och eftertanke. Jag tog också en bild vid grindarna till Graceland, en bild som fångar en bit av den historia och de minnen som fortfarande känns så levande. Att stå där, på samma plats där Elvis en gång levde, var som att knyta samman alla dessa minnen från min barndom med det som är nu.
Och nu är det fredag. Det känns som att denna dag, den 16 augusti, alltid kommer att vara en påminnelse om hur livet kan förändras på ett ögonblick, hur vissa datum och minnen blir en del av oss, för evigt inristade i vårt medvetande. Fredag, början på helgen, en stund för återhämtning, men också en dag för reflektion över det som varit och det som kommer.
När jag nu ser fram emot en lugn helg, tänker jag tillbaka på den där sommaren för så många år sedan, på pappas tårar och Elvis musik som fortfarande ekar i mitt minne. Det är en påminnelse om att även när livet rusar på och förändras, finns det vissa saker som för alltid stannar kvar hos oss.