Den rätta känslan (Michelletimman)

Kaffe och bubbelvatten. Dessutom en formidabel och njutningsfull "författarlunch" i min mage.
Söndag och lugn i mitt hus.
Men min egen aktivitet är det inte fel på och när jag tar en paus i mitt skapande för att titta in i min bloggvärld, gör jag det med viss oro inom mig. Jag får inte bryta dessa cirklar nu. Jag får inte tappa mitt fokus. Jag har ett bokmanus som skall bli en bok och just nu har jag kommit så långt så att jag kan ägna mig åt att gå igenom kapitel för kapitel. Följa den röda tråden och framförallt kontrollera så att den faktiskt finns där. Kontrollera om storyn verkligen håller. Så många kapitel, så många sidor.
Det slår mig att vissa saker som jag skrivit där kommer jag inte ihåg. Jag överaskas ibland över mitt språk och över det som jag skrivit. Det har förvisso tagit sin tid att få ihop det här, men jag skulle aldrig kunna tror att jag skulle hitta meningar och ord som jag överaskats över att jag skrivit. Det gör jag och det ganska ofta.

Nu njuter jag över att Michelltimman fått liv. Att den äntligen är nedskriven och alltid kommer att finnas.
All form av skapande gör en själv odödlig. Man liksom finns kvar, trots att man för länge sedan är borta.