Det är dagarna som går

Det var en tidig morgon någon dag i veckan. Kanske i onsdags? Det var kallt. 6 minusgrader, men solen sken på ett förföriskt sätt och skapade skön sinnesstämning där jag satt och rattade min bil till jobbet med radio och solglasögon på.
Men känslan fanns där, den där förbannade besvikelsen att jag satt just där, när jag egentligen skulle vilja möte dagen ute, nära, ingen plåt som skilde oss åt. En snabb titt på klockan, ett konstaterande att jag inte var sen och i och för sig inte tidig heller, men det fanns tid för lite njutning.
Så jag saktade ner, såg mig om och gjorde en U-sväng på landsvägen och åkte hundrameter tillbaka. Tillbaka till den där vyn som ni kan se på fotot här. Sol, vatten, blå himmel...
Jag tog med mig mitt kaffe ut och stod där sedan i tio minuter, kanske mer och tittade på hela härligheten innan jag åkte vidare.
Det är just de där stunderna, när man stannar upp, då man unnar sig njutning och bara är, som ger en nya krafter att leva, orkar med livets ok.

Nu är det lördag kväll och jag sitter i biblioteket, lyssnar på musik, smaskar på lantpaté och rödlökscumberland, dricker vin till det, medan jag summerar veckan och kopplar av. Den där vårliknande lördagen med 15 grader och fram med grillen, blev snålblåst, 6 grader och hamburgare på spisen. En vecka hårt uppbokad varje dag och kväll. En ny vecka som går in i den gamla i precis samma tempo, i precis samma uppbokade helvete.
Jag väljer det själv, mitt engagemang och driv, men allt för ofta finner jag mig själv hopplöst otillräcklig ,utmattad, uppgiven och besviken. Somliga ändrar sig aldrig. Ibland är "somliga" jag.