Di Leva gör en snygg, men oväntat försiktig, Bowie-show i Örebros konserthus
David Bowie är en av de största musikikonerna genom tiderna, och det är inte lätt att ta sig an hans låtar och framträdanden. Men det är precis vad Thomas Di Leva gjorde i Örebros Konserthus, där han framförde sin hyllning till Bowie.
Mina förväntningar var skyhöga och jag hade sett fram emot den här kvällen mycket.
Showen var snygg och väl genomförd, men också oväntat försiktig. Di Leva har valt att inte förändra eller utforska Bowies musik på samma sätt som Bowie själv gjorde under sin karriär. Istället framför Di Leva låtarna på ett mer traditionellt sätt, vilket kan vara en besvikelse för dem som förväntade sig en mer utmanande tolkning.
Men trots detta lyckas Di Leva ändå att skapa en stämningsfull hyllning till Bowie, med hjälp av både musik och visuella effekter. Själv uppskattade jag särskilt Di Levas version av This is not America, och Young American. Life on Mars, Heroes och ett par klassiker till lyfte aldrig riktigt.
Det är dock tydligt att det finns en viss spänning mellan Di Levas önskan att hylla Bowie och samtidigt behålla sin egen stil. ag tyckte att Di Leva ibland kändes stel och ansträngd när han försökte imitera Bowies rörelser på scenen. Dessutom fungerade inte mellansnacket riktigt och jag kom på mig själv vid ett ögonblick att jag funderade på om inte Ola Salo skulle vara den ultimata Bowie-tolkaren…
Sammanfattningsvis är Di Levas hyllning till Bowie en snygg och respektfull gest, men kanske inte så djärv och experimentell som jag hade hoppats på. Dock ändå en intressant konsertupplevelse, där jag stundtals njöt av både Bowies tidlösa musik och Di Levas framförande.
Mina förväntningar var skyhöga och jag hade sett fram emot den här kvällen mycket.
Showen var snygg och väl genomförd, men också oväntat försiktig. Di Leva har valt att inte förändra eller utforska Bowies musik på samma sätt som Bowie själv gjorde under sin karriär. Istället framför Di Leva låtarna på ett mer traditionellt sätt, vilket kan vara en besvikelse för dem som förväntade sig en mer utmanande tolkning.
Men trots detta lyckas Di Leva ändå att skapa en stämningsfull hyllning till Bowie, med hjälp av både musik och visuella effekter. Själv uppskattade jag särskilt Di Levas version av This is not America, och Young American. Life on Mars, Heroes och ett par klassiker till lyfte aldrig riktigt.
Det är dock tydligt att det finns en viss spänning mellan Di Levas önskan att hylla Bowie och samtidigt behålla sin egen stil. ag tyckte att Di Leva ibland kändes stel och ansträngd när han försökte imitera Bowies rörelser på scenen. Dessutom fungerade inte mellansnacket riktigt och jag kom på mig själv vid ett ögonblick att jag funderade på om inte Ola Salo skulle vara den ultimata Bowie-tolkaren…
Sammanfattningsvis är Di Levas hyllning till Bowie en snygg och respektfull gest, men kanske inte så djärv och experimentell som jag hade hoppats på. Dock ändå en intressant konsertupplevelse, där jag stundtals njöt av både Bowies tidlösa musik och Di Levas framförande.