Du har levt idag
Jag stänger dörren bakom mig, kastar av mig skorna och känner genast en välbekant trötthet strömma genom mina ådror, men den är av den goda sorten. Det är den trötthet som berättar en historia om ansträngning, om gemenskap, om livet självt. Det är en känsla som säger: "Du har levt idag."
Jag har tillbringat kvällen på judoklubben, där jag genomfört både kata och randori. Kata, den strukturerade formen, är som en meditation i rörelse för mig. Varje kast, varje förflyttning är en lektion i fokuserad närvaro. Det är poesi och prosa i varje andetag, en perfektion i ordets djupaste bemärkelse.
Men det är i randori, den fria kampen, som livets oförutsägbarhet verkligen blir tydlig. Där är varje ögonblick en ny utmaning, en ny chans att lära, att växa, att bli slagen och att resa sig igen. Det är där jag känner mig mest levande, mest i kontakt med den person jag är och den jag vill bli.
Och att dela den här upplevelsen med Eric, min son, är som att lägga till en ny dimension i den redan rika väven av judons värld. Det är som att förstå en hemlig kod, en osynlig länk som binder oss närmare än någonsin. När våra blickar möts på mattan, vet vi båda att vi delar något som går bortom ord, bortom tid, bortom till och med blodsbanden som förbinder oss.
Jag slår mig ner i soffan, benen tyngda av kvällens övningar men hjärtat så lätt som en fjäder. Jag känner att jag har tagit i, att jag har utmanat mig själv, och det fyller mig med en stillsam glädje. Visst, jag är inte den jag en gång var. Åren har satt sina spår, min fysiska kapacitet är inte längre på topp, men det spelar mindre roll. Det handlar inte om att vara bäst; det handlar om att vara bättre än jag var igår. Och på den punkten lyckas jag fortfarande, dag för dag.
Ålderdomen kan vara en fiende för de som klamrar sig fast vid det förflutna, men för mig är den en kompanjon på resan, en vänlig påminnelse om att varje dag är en gåva, en chans att leva fullt ut. Jag blir äldre, ja, men jag fortsätter. Jag kommer aldrig att sluta. Livet, precis som judo, är en konstform som man aldrig helt och hållet bemästrar. Det är en resa, en process, ett ständigt flöde, och jag är tacksam för varje ögonblick jag får vara en del av det.
Jag har tillbringat kvällen på judoklubben, där jag genomfört både kata och randori. Kata, den strukturerade formen, är som en meditation i rörelse för mig. Varje kast, varje förflyttning är en lektion i fokuserad närvaro. Det är poesi och prosa i varje andetag, en perfektion i ordets djupaste bemärkelse.
Men det är i randori, den fria kampen, som livets oförutsägbarhet verkligen blir tydlig. Där är varje ögonblick en ny utmaning, en ny chans att lära, att växa, att bli slagen och att resa sig igen. Det är där jag känner mig mest levande, mest i kontakt med den person jag är och den jag vill bli.
Och att dela den här upplevelsen med Eric, min son, är som att lägga till en ny dimension i den redan rika väven av judons värld. Det är som att förstå en hemlig kod, en osynlig länk som binder oss närmare än någonsin. När våra blickar möts på mattan, vet vi båda att vi delar något som går bortom ord, bortom tid, bortom till och med blodsbanden som förbinder oss.
Jag slår mig ner i soffan, benen tyngda av kvällens övningar men hjärtat så lätt som en fjäder. Jag känner att jag har tagit i, att jag har utmanat mig själv, och det fyller mig med en stillsam glädje. Visst, jag är inte den jag en gång var. Åren har satt sina spår, min fysiska kapacitet är inte längre på topp, men det spelar mindre roll. Det handlar inte om att vara bäst; det handlar om att vara bättre än jag var igår. Och på den punkten lyckas jag fortfarande, dag för dag.
Ålderdomen kan vara en fiende för de som klamrar sig fast vid det förflutna, men för mig är den en kompanjon på resan, en vänlig påminnelse om att varje dag är en gåva, en chans att leva fullt ut. Jag blir äldre, ja, men jag fortsätter. Jag kommer aldrig att sluta. Livet, precis som judo, är en konstform som man aldrig helt och hållet bemästrar. Det är en resa, en process, ett ständigt flöde, och jag är tacksam för varje ögonblick jag får vara en del av det.