En av mina mest ledsamma och glädjefyllda nätter någonsin
Gitarren och hockeyklubben var två viktiga saker som jag fick som barn som skulle komma påverka hela mitt liv.
Som barn tittade jag alltid på hockey med min far.
Canada cup -76 sågs i svartvitt och den natten tillsammans med min far när Börje Salming fick den där stående ovationen i Maple Leafs Garden, förstod jag att det där som jag såg på teven, det som utspelade sig just då, var något så speciellt och snudd på overklig, att jag antagligen aldrig skulle få uppleva något större.
Från den dagen var jag en Maple Leafs.
Med åren fortsatte mitt NHL-intresse att växa. Jag slukade allt jag kom åt. Oftast 3 dagar gamla matchresultat ur tidningen Bohuslänningens resultatbörs. NHL var inget i Sverige. Det pratades om det lite grann, men ingen tycktes egentligen veta något.
Själv hade jag aldrig sett en NHL-match när jag under tidigt åttiotal for fram på skridskor, med klubba och puck, på den isbelagda sjön hemmavid. Jag var Rick Vaive, Lanny McDonald och Darrel Sittler, men framförallt och som oftast var jag Börje Salming.
Inte för att jag visste så mycket om honom, men jag förstod att han var duktig, eftersom att han som oftast fanns med i både assist och mål protokollet för Toronto Maple Leafs i de gamla matchresultat som jag kom över.
På nittiotalet började femman visa ett par matcher i veckan. Det var stort. Jag spelade in dem alla, så att jag kunde se dem om och om igen. Jag köpte NHL-tidningar från Nordamerika och jag prenumererade på ett par. Jag blev Proffs på NHL...
Idag kan jag se Torontos alla matcher direkt och det gör jag som regel.
NHL finns i allas vardagsrum. Till och med sportskribenterna på Aftonbladet har blivit proffs på NHL.
Maple Leafs Garden blev tillslut Scotiabank Arena och som min vana trogen såg jag nattens match mot Vancouver. Jag kände mig både nervös och lite illa till mods, för Börje Salming skulle uppvaktas och hedras under matchen. Samma Börje som var min barndomsidol och anledningen till mitt stora hockeyintresse. Den här natten måste bara gå rätt. Om mitt älskade Toronto bara skulle lyckas att vinna en match till denna säsong, så hoppades jag att det skulle bli denna natt. En vinst för ALS-sjuka Börje Salming.
Ett lag som spelade för liv och död för Börje Salming.
Inte som natten innan då också Börje var i arenan och hedrades, men där laget spelade dåligt och förlorade mot ett mer laddat Pittsburgh...
Det blev vinst tillslut och en av mina mest ledsamma och glädjefyllda nätter någonsin.
Som barn tittade jag alltid på hockey med min far.
Canada cup -76 sågs i svartvitt och den natten tillsammans med min far när Börje Salming fick den där stående ovationen i Maple Leafs Garden, förstod jag att det där som jag såg på teven, det som utspelade sig just då, var något så speciellt och snudd på overklig, att jag antagligen aldrig skulle få uppleva något större.
Från den dagen var jag en Maple Leafs.
Med åren fortsatte mitt NHL-intresse att växa. Jag slukade allt jag kom åt. Oftast 3 dagar gamla matchresultat ur tidningen Bohuslänningens resultatbörs. NHL var inget i Sverige. Det pratades om det lite grann, men ingen tycktes egentligen veta något.
Själv hade jag aldrig sett en NHL-match när jag under tidigt åttiotal for fram på skridskor, med klubba och puck, på den isbelagda sjön hemmavid. Jag var Rick Vaive, Lanny McDonald och Darrel Sittler, men framförallt och som oftast var jag Börje Salming.
Inte för att jag visste så mycket om honom, men jag förstod att han var duktig, eftersom att han som oftast fanns med i både assist och mål protokollet för Toronto Maple Leafs i de gamla matchresultat som jag kom över.
På nittiotalet började femman visa ett par matcher i veckan. Det var stort. Jag spelade in dem alla, så att jag kunde se dem om och om igen. Jag köpte NHL-tidningar från Nordamerika och jag prenumererade på ett par. Jag blev Proffs på NHL...
Idag kan jag se Torontos alla matcher direkt och det gör jag som regel.
NHL finns i allas vardagsrum. Till och med sportskribenterna på Aftonbladet har blivit proffs på NHL.
Maple Leafs Garden blev tillslut Scotiabank Arena och som min vana trogen såg jag nattens match mot Vancouver. Jag kände mig både nervös och lite illa till mods, för Börje Salming skulle uppvaktas och hedras under matchen. Samma Börje som var min barndomsidol och anledningen till mitt stora hockeyintresse. Den här natten måste bara gå rätt. Om mitt älskade Toronto bara skulle lyckas att vinna en match till denna säsong, så hoppades jag att det skulle bli denna natt. En vinst för ALS-sjuka Börje Salming.
Ett lag som spelade för liv och död för Börje Salming.
Inte som natten innan då också Börje var i arenan och hedrades, men där laget spelade dåligt och förlorade mot ett mer laddat Pittsburgh...
Det blev vinst tillslut och en av mina mest ledsamma och glädjefyllda nätter någonsin.