En månad senare

Jag har levt en månad till.
50 år och en månad.
En månad sedan jag sprarkade löv i timmar i Central park, drack champange på Boathouse och firade kvällen på Fridays. Nu är allt som vanligt igen. ...eller aningen sämre. Tiden, mörkret, värk och elände är som en boja runt min hals. Jag blir äldre och världen är ful.
Det är länge sedan jag bloggade. Antagligen ett skönt avbrott för de flesta inklusive mig själv. Finns ingen som jag kan bli så trött på som just mig själv. Trots det mycket besök på bloggen. Nästan mer än när jag i vanliga fall har skrivit något. Kanske beror det på den massmediala uppmärksamheten jag fick och som gjorde att fler fick upp ögonen för min blogg. Kanske för önskan om att se dårskapen i vitögat?

Jag skall komma ner i varv nu. Ingen meditation eller yoga, utan ren och skär stillhet. Jag älskar mitt liv i full galopp, men ibland kan även jag få nog.
Ett bultande hjärta, en krampande hand, en önskan om något annat och en hel värld i desperation och adrenalin.