En söndag i slutet av september

Det är tidig morgonstund på balkongen. Solen skiner och kanske blir det en vacker dag. Då skall jag försöka vara ute.
Helgens bekymmer; har en trasig bil nere i Varberg. Sånt där lägger sig lätt som en mörk skugga över härligheten. För härligt är det just nu. Men alltid skall det vara nåt som stör det vackra...

Söndag; lite av en favorit bland veckodagarna. En dag jag lärt mig njuta av, men det har inte alltid varit så. Det fanns en tid då söndagar var förknippade med ångestfyllda kval över att påbörja en ny vecka, en rädsla över att måndagen återigen skulle gripa tag och slunga runt mig i ett virrvarv av oförutbestämda kval. Man skulle kunna kalla det ett helvete. Jag gillar måndagar också numera. Det finns på något sätt en oskuldsfullhet över den dagen. Den där förväntan på det outforskade och ofärdiga. Sedan rullar det på. Allt handlar om att hinna med och att faktiskt stanna upp, känna efter, bocka av och reflektera. Just det där med reflektion är viktigt.

Kväll
Vid skrivbordet. Det har varit en vacker och varm dag. Skön promenad i vacker omgivning. Mer tid på balkongen. Därimellan och runtomkring - det där som skriker efter min uppmärksamhet och agerande. Allt bara springer i väg, men söndagen blev ändå fin och vacker.