En stillsam hymn
Första september känns som en stillsam hymn till den försvinnande sommaren, en visa som spelas på ett piano någonstans i hjärtats innersta rum. Idag är det höstens premiär, och som om naturen själv ville stämma in i firandet, är det också fredag. När jag vaknar, dansar morgonljuset sina första steg på mina gardiner, och kaffets rytmiska droppande bjuder upp till dagens första vals. Kaffet verkar sjunga en egen melodi idag, en som är fylld med löften och toner av förändring.
Jag öppnar dörren och går ut i en värld där luften bär en frisk nyhet, som om den blivit tvättad av sommarens sista regn och nu är redo att möta hösten. Träden står som monument över en svunnen tid, nu klädda i guld och bärnstensfärger, som om de har valt sina mest formella dräkter för säsongens inledande bal.
Fredagen lägger sin egna ton till denna dagens musik. Arbetsveckans sista ackord spelas lite mjukare, lite friare. Kontoret pulserar av en förväntan som inte bara riktar sig mot den närmaste helgen, utan mot allt som denna nya årstid kommer att föra med sig.
På resan till jobbet känns det som att jag färdas genom en säsongs portal. Vi är alla på väg, inte bara till jobb eller skola, utan mot en ny plats i våra egna livshistorier. Det är som om tiden själv vore en flod, och vi idag korsar från en strand till en annan.
Och precis när jag närmar mig mitt mål, bryter en solstråle igenom molntäcket. Det är som om himlen själv ville blinka till mig och säga att även om sommaren nu går i ide, kommer livet i sig inte att göra det. Det kommer att fortsätta att förändras, att blomstra, att överraska.
Så står jag där, i en sällsynt skärningspunkt mellan höst och helg, fylld med den där sällsamma känslan av att stå på randen till något nytt. Och även om jag inte vet vad detta "nya" kommer att vara, är jag fylld av en tyst, men alltigenom djup, glädje. För det är just i sådana ögonblick—när en årstid byts mot en annan, när en arbetsvecka möter sin helg, när det gamla ger plats för det nya—som livet visar sig från sin allra mest magiska sida.
Jag öppnar dörren och går ut i en värld där luften bär en frisk nyhet, som om den blivit tvättad av sommarens sista regn och nu är redo att möta hösten. Träden står som monument över en svunnen tid, nu klädda i guld och bärnstensfärger, som om de har valt sina mest formella dräkter för säsongens inledande bal.
Fredagen lägger sin egna ton till denna dagens musik. Arbetsveckans sista ackord spelas lite mjukare, lite friare. Kontoret pulserar av en förväntan som inte bara riktar sig mot den närmaste helgen, utan mot allt som denna nya årstid kommer att föra med sig.
På resan till jobbet känns det som att jag färdas genom en säsongs portal. Vi är alla på väg, inte bara till jobb eller skola, utan mot en ny plats i våra egna livshistorier. Det är som om tiden själv vore en flod, och vi idag korsar från en strand till en annan.
Och precis när jag närmar mig mitt mål, bryter en solstråle igenom molntäcket. Det är som om himlen själv ville blinka till mig och säga att även om sommaren nu går i ide, kommer livet i sig inte att göra det. Det kommer att fortsätta att förändras, att blomstra, att överraska.
Så står jag där, i en sällsynt skärningspunkt mellan höst och helg, fylld med den där sällsamma känslan av att stå på randen till något nytt. Och även om jag inte vet vad detta "nya" kommer att vara, är jag fylld av en tyst, men alltigenom djup, glädje. För det är just i sådana ögonblick—när en årstid byts mot en annan, när en arbetsvecka möter sin helg, när det gamla ger plats för det nya—som livet visar sig från sin allra mest magiska sida.