En stjärn-natt

Det är sent
Jag har suttit och funderat en stund. Dessa grubblerier är inte bara till ett fördärv.
Jag öppnar balkongdörren och går ut.
Det är kallt, men den lätta iskalla vinden är uppfriskande och ändå skön på ett sätt. Jag tittar upp på himlen. Ser på stjärnorna. Ser dem bra trots att det är lite molnigt. Tänker på när jag som barn stod med pappa ute och tittade upp mot himlen och såg alla de där glittrande solarna. Jag gillade det.

Tänker på min bok Michelletimman sedan och hur den liksom nu fått ett eget liv. Det händer saker kring boken mest hela tiden som känns så otroligt spännande. Just nu är vi inne i en fas som jag hoppas mycket på. Ser framemot att få berätta om det här på bloggen när allt är färdigt...
Se där, då blev det en cliffhanger...

Jag tar en bild upp mot stjärnhimlen, men det blir förstås inte så som jag ser den just nu. Nåja, det är så det är.
Förövrigt tycks saker just nu falla på rätt plats. Skönt när det går bra.
Låt oss nu hoppas på att få vara friska och att inte Covid-19 tar oss.
Den där smittan skrämmer.