Förhoppningsfull

Vid Vänerns norra strand. Där ligger staden som en gång hette Tingvalla.
Poeterna, författarna och skalderna. Åtskilliga känns det som det är som kommer just härifrån, men i skrivande stund kommer jag bara på Fröding, Tunström och Ferlin. I och för sig ingen dålig trio.
Och det känns som att jag inte varit här sedan brorsan prästvigdes. Det måste varit ett bra tag sedan.
Nåväl, det fanns en tid då jag hängde här desto oftare. Nu går jag genom parken och eftersom solen skiner så har människor börjat samlas här. Stora som små, gamla som unga. Det är parkernas styrka. Att kunna dra till sig massorna. Låter kanske lite hårt nu i dessa tider, men parker är i regel stora. De slukar massor av folk och man riskerar sällan att trängas.
Det är i slutet av juli. Vi hoppas, ber och önskar några dagar till med sol. Som om att det skulle vara det sista vi fick.
Jag hänger i. Tar tillvara på allt. Vill inte gå miste om något. Därav blir det här min mest intensiva semester någonsin.
I en park i Karlstad, en jättestor sol och förhoppningar på en dag som aldrig skall ta slut.