Fredagsmusik med Tommy ( Man of the world)

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.
Nu handlar det om en man som har precis det där han kan önska sig, bortsett från en liten detalj.....
Han saknar någon att dela allt det där med, en följeslagare genom livet...

Året är 1969 och Peter Green är i högform och skriver denna fantastiska låt "Man of the world" och han passar på att sjunga den själv.
Det är innan LSD-intaget och schizofrenin tvingar honom lämna bandet och det är under den period då bluesigheten är konstant.
Efter 1970 byter liksom bandet skepnad. Allt är lite annorlunda innan plattan Rumours slår ner som en bomb 1977 och blir en av rockhistoriens bäst säljande album.
För det är när paret Stevie Nicks och Lindsey Buckingham blir medlemmar i bandet som det stora kommersiella genombrottet kommer.
Vid det laget har man lämnat bluesmusiken bakom sig och spelar istället en välarrangerad melodisk pop.

Även om flera av mina favoritplattor med Fleetwwod Mac faktiskt har gjorts senare, så finns det någon form av oskuldfullhet och renhet över de här låtarna som jag älskar. Just de där som görs mellan 1967-1970.

Kanske är det just för att jag har någon form av romantisk förhållningssätt till hur de där musikerna och framförallt gitarrhjältarna under just den där tiden avlöste varandra i diverse olika band.

Peter Green som tar över efter Eric Clapton i John Mayall's Bluesbreakers då Clapton bildar Cream och hur Peter Green i sin tur ersätts av Mick Taylor, som sedan går vidare till The Rolling Stones.

Green lämnar Bluesbreakers och bildar sin egna grupp med Mick Fleetwood och John McVie. Han väljer att kalla gruppen Peter Green's Fleetwood Mac. Det blir Albatross, Black Magic Woman, Oh Well och Man of the World. Bland annat...

Jag ägnar förmiddagen åt att sitta ute och bläddra i et gammalt nummer av tidningen Rolling stone. En artikel om Peter Green fångar min uppmärksamhet. Därav detta inlägg. Artikeln bygger på en intervju med Mick Fleetwood. Mick med Peter Greens klassiska Gibson Les paul i famnen som Green sålde till Gary Moore och som nu ägs av Kirk Hammet. Mick Fleetwood berättar hur han saknar sin vän och att inget blev som det skulle när Peter Green lämnade bandet. Att Peter Green är den bästa gitarristen som spelat i bandet, Om den livslånga vänskapen och om ödesdigra beslut längs vägen.

Jag tittar på den där bilden med Peter i mitten och John McVie höger i bild. I oslagbar duo av sin tid. Till vänster i bild syns Danny Kirwan. Danny; ännu en av dessa musikaliska genier som tog Fleetwood mac till nya höjder med sitt gitarspelande och sin kemi med Peter Green och de andra i bandet. Han fick aldrig den publicitet som han borde fått. Det skulle nog Peter Green hålla med om, om jag frågat honom.. Danny Kirwan gick föresten bort för ett par tre år sedan, utblottad och hemlös. Att vara en kulturarbetare innebär inte allt för sällan sådana öden.
Jag tittar på den där bilden igen.
Gamla svartvita bilder från 60-talet kan vara som att de pratar med en. Sedan tittar jag på youtubevideon nedan. Mer äkta än sådär kan det aldrig bli.