Friday I´m in love
Jag fick ett meddelande skickat till mig från en vän.
Allt som stod i det var en länk till en låt.
Friday I´m in love, med the Cure.
Och det kunde varit just så…bara en låt-länk, men det var så mycket mer än så…
De första åren på 90-talet var vilda och i all grad ganska destruktiva år i mitt liv, när jag ser tillbaka på den tiden. Det mesta missbrukades (med undantag av droger). Det kunde också märkas på mitt val av musik som jag gärna lyssnade på som skilde sig ganska markant från det som jag brukade lyssna på.
The Smiths, Morrissey och The Cure. Ingen direkt upplyftande musik om man säger så.
Gitarristen, sångaren och låtskrivaren Robert Smith i The Cure spred liksom Morrissey ganska deprimerande låtar och musik och så här efteråt kan jag förstå varför jag föll för den där Goth/post punk musiken. För i allt festande och det som jag trodde hörde livet till fanns en mörkare sida hos mig som närdes av musiken jag konsumerade.
Att the Cure en dag skulle skriva den ultimata fredagsfeelgood-låten fanns det nog ingen som trodde där på åttiotalet då gruppen kanske var som störst.
Friday I'm In Love var en av låtarna på bandets nionde album med namnet Wish, och har med tiden lustigt nog blivit den mest populära låten som The Cure någonsin släppt, trots att de egentligen alltid varit ett riktigt depp-band.. Kanske inte just för att det blev en sådan stor hit 1992, utan mer för att det blev en låt som radion aldrig glömde och med tiden ofta använts i flera teveprogram och filmer sedan dess. Själva titeln har dessutom blivit som ett slags slagord som The Cure alltid kommer förknippas med.
För mig var det dock musikvideon till låten som till en början drog till mig mitt intresse. MTV regerade fortfarande. The Cure i centrum som gör låten framför olika bakgrunder på en scen, samtidigt som olika rekvisita dyker upp och kläder bytts. Flera statister vandrar omkring och orsakar kaos och till slut förstörs allting innan basisten Simon Gallup hukar sig och kikar in i kameran medan han bär en brudslöja och håller i ett glas champagne. Jag minns att jag aldrig blev klok på den videon, men ändå fascinerade mig till en sån grad att jag inte kunde låta bli att titta på den.
Idag så är låten för mig just den optimala feelgood-låten och med dess enkla ackordföljd och i låtsnickeri-sammanhang, ett genialiskt sätt att bygga en riktigt klassisk hitlåt på. Enkel och medryckande.
Allt som stod i det var en länk till en låt.
Friday I´m in love, med the Cure.
Och det kunde varit just så…bara en låt-länk, men det var så mycket mer än så…
De första åren på 90-talet var vilda och i all grad ganska destruktiva år i mitt liv, när jag ser tillbaka på den tiden. Det mesta missbrukades (med undantag av droger). Det kunde också märkas på mitt val av musik som jag gärna lyssnade på som skilde sig ganska markant från det som jag brukade lyssna på.
The Smiths, Morrissey och The Cure. Ingen direkt upplyftande musik om man säger så.
Gitarristen, sångaren och låtskrivaren Robert Smith i The Cure spred liksom Morrissey ganska deprimerande låtar och musik och så här efteråt kan jag förstå varför jag föll för den där Goth/post punk musiken. För i allt festande och det som jag trodde hörde livet till fanns en mörkare sida hos mig som närdes av musiken jag konsumerade.
Att the Cure en dag skulle skriva den ultimata fredagsfeelgood-låten fanns det nog ingen som trodde där på åttiotalet då gruppen kanske var som störst.
Friday I'm In Love var en av låtarna på bandets nionde album med namnet Wish, och har med tiden lustigt nog blivit den mest populära låten som The Cure någonsin släppt, trots att de egentligen alltid varit ett riktigt depp-band.. Kanske inte just för att det blev en sådan stor hit 1992, utan mer för att det blev en låt som radion aldrig glömde och med tiden ofta använts i flera teveprogram och filmer sedan dess. Själva titeln har dessutom blivit som ett slags slagord som The Cure alltid kommer förknippas med.
För mig var det dock musikvideon till låten som till en början drog till mig mitt intresse. MTV regerade fortfarande. The Cure i centrum som gör låten framför olika bakgrunder på en scen, samtidigt som olika rekvisita dyker upp och kläder bytts. Flera statister vandrar omkring och orsakar kaos och till slut förstörs allting innan basisten Simon Gallup hukar sig och kikar in i kameran medan han bär en brudslöja och håller i ett glas champagne. Jag minns att jag aldrig blev klok på den videon, men ändå fascinerade mig till en sån grad att jag inte kunde låta bli att titta på den.
Idag så är låten för mig just den optimala feelgood-låten och med dess enkla ackordföljd och i låtsnickeri-sammanhang, ett genialiskt sätt att bygga en riktigt klassisk hitlåt på. Enkel och medryckande.
Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Tack för att du är med mig i Fredagsmusik med Tommy.