Good Time Charlie got the blues

Det är en kall morgon. Några minus, men solen skiner för första gången på flera dagar och det ger hopp. Mars är på väg bort. Ny tid är på ingång. Kaffet är svart och hett, vägen ligger rak och dagen är full med göromål och kanske en och annan överaskning. Världen är fortfarande tokig och Danyy Okeefe sjunger direkt till mitt hjärta. Klassiker som "the road" och "Quits" sedan. Jag kommer att tänka på en teveintervju för några år sedan där Danny berättade om just den där låten.
Historien om unga rastlösa män som fastnat i livets återvändsgränd, medan deras vänner är på väg åt något bättre. Om Charlie som lever ett liv på efterkälke och tar piller för att lindra smärtan...
Jag har alltid varit svag för den där låten. Svag för just den där stämningen som finns i den. Den var olik allt annat som jag hörde som barn. Elvis gjorde den till en världshit. Jag spelade sönder kassetbandet, sedan skivan.
Utsattheten och utanförskapet har inte minskat med tiden. Låten fortfarande lika skrämmande aktuell.
Det där tänker jag på denna tidiga morgon på min väg till jobbet. Det är varmt i min bil, det är kallt utanför. En passande paralell. Mars är på väg bort från mitt liv, men säkerligen inte från allas.

"You know my heart keeps tellin' me
You're not a kid at thirty-three
You play around you lose your wife,
You play too long, you lose your life

Got my pills to ease the pain,
Can't find a thing to stop the rain
I'd love t'try and settle down,
But everybody's leavin' town"