Historier från Valdemarsvik

Husbilarna står på rad nere vid hamnen och båtarna guppar försiktigt i den milda sommardagen. På hamnkrogen sitter de övre medelålders och äter, dricker och pratar, medan vi kilar in på ett kafé i närheten för en kaffe och kanske en macka. Här är det tomt förutom en fryntlig herre som kommer fram bakom disken. Jag beställer en köttbulls-smörgås och vi går och sätter oss vid ett bord och inväntar vår beställning.

Lidas från Vika. Nils Liedholm. Il Conte och Il Barone
Det var här han föddes och växte upp. Valdemarsviks största kändis. 20 - tal och 30 - tal. Jag tittar runt i kafét och det slår mig att det här säkert var ett kafé redan då. Kanske han satt här, eller beställde något från disken efter att han tränat med sitt Waldermarsviks IF?

Det är förvisso coronatider men jag kan ändå inte låta bli att förundras över hur lite folk det är här. En av östkustens pärlor.
Vi får vår beställning och mannen som visar sig vara ägaren av stället är pratglad. Med tanke på att vi är de enda där kan jag inte låta bli och fundera på hur det egentligen går med affärerna.
Vi lämnas inte ifred, utan han vill berätta. Berätta om livet i Valdemarsvik. Om tiden före och efter Covid19. Vi frågor om hur det ser ut med turister och han svarar att de sitter och trycker i sina sommarstugor. Stockholmarna kom tidigt. Redan i början av april med utbrotten och pandemin. De åkte till sina stugor runtomkring Valdemarsvik för att härda ut, vänta ut pandemin och jobba på distans.
Vi behöver inte ställa så många fler frågor. Han svarar ändå. Även på de som vi bara tänkt på. Han fortsätter. Det är Stockholmarna vi får hit. Inte såna exotiska gäster som ni från Dalsland. Det är äldre Stockholmare och så har vi vår egna lilla befolkning här. Valdemarsvik har en av de absolut äldsta befolkningarna i Sverige. Visste ni det? Visste ni det att Valdemarsvik också är en av de kommuner som drabbats hårdast av den här pandemin? Mest insjukna, alldeles för många döda och allt beroende på det.
På grund av vår höga medelålder.
När folk började insjukna på äldreboendena tystades det ner. Ingen fick veta något förrän långt senare.
Jag tar ännu en tugga av min köttbullsmacka och tar samtidigt in det han berättar. Knappt 3000 tusen boende i tätorten, över 20 000 på sommaren enligt kaféägaren. Det finns något över Valdemarsvik som jag tycker om. Jag antar att det är lugnet och stillheten trots allt som drar. En plats att slå sig ner och tillbringa ålderdomen på. Jag tar de sista tuggorna på min macka och tömmer kaffekoppen. Vår nyvunna vän pratar på och vi tar påtår.