Hur livet gör precis som det vill
Igår var jag på ett bröllop. Det var en vacker och känslosam ceremoni, fylld av genuin glädje och kärlek. Trots att jag inte kände de flesta av gästerna, gjorde det upplevelsen bara ännu mer speciell. Att få träffa nya människor, skratta tillsammans och ta del av deras liv och perspektiv var uppfriskande. Jag lämnade bröllopsfesten med ett lättare hjärta och en känsla av tacksamhet över att få vara en del av en så oförglömlig dag.
Idag tog dagen en helt annan vändning.
Jag fick besked om att en kollega hade gått bort. Det är sånt där som får en att känna hur marken försvinner under sig.
En kollega och vän som jag jobbat många år tillsammans med, delat många minnen och haft otaliga samtal med, inte bara om jobbet utan också sånt där mer privat som hör livet till.
Det är svårt att ta in att hon nu är borta. Hennes närvaro gjorde en stor skillnad för både kollegor och elever, och hon lämnar efter sig ett enormt tomrum.
Bara minuter efter att jag tagit del av sorgebudskapet, skulle jag iväg för att hålla två träningspass på klubben. Att stå inför en sådan kontrast — från gårdagens kärleksfulla och glada bröllop till dagens besked om förlust — har förstås varit överväldigande.
I sådana här stunder blir man påmind om livets skörhet och hur snabbt allt kan förändras. Ena dagen firar vi kärleken, och nästa ställs vi inför sorgen. Trots den tunga dagen kan jag ändå i allt detta känna en djup tacksamhet för de människor jag har omkring mig, och för möjligheten att få minnas henne och det avtryck hon lämnat hos oss alla.
Idag tog dagen en helt annan vändning.
Jag fick besked om att en kollega hade gått bort. Det är sånt där som får en att känna hur marken försvinner under sig.
En kollega och vän som jag jobbat många år tillsammans med, delat många minnen och haft otaliga samtal med, inte bara om jobbet utan också sånt där mer privat som hör livet till.
Det är svårt att ta in att hon nu är borta. Hennes närvaro gjorde en stor skillnad för både kollegor och elever, och hon lämnar efter sig ett enormt tomrum.
Bara minuter efter att jag tagit del av sorgebudskapet, skulle jag iväg för att hålla två träningspass på klubben. Att stå inför en sådan kontrast — från gårdagens kärleksfulla och glada bröllop till dagens besked om förlust — har förstås varit överväldigande.
I sådana här stunder blir man påmind om livets skörhet och hur snabbt allt kan förändras. Ena dagen firar vi kärleken, och nästa ställs vi inför sorgen. Trots den tunga dagen kan jag ändå i allt detta känna en djup tacksamhet för de människor jag har omkring mig, och för möjligheten att få minnas henne och det avtryck hon lämnat hos oss alla.