I mitt osynliga skyddsrum

Jag har satt mig i skuggan. Lyssnar på en bok. Tänker på att i morgon är min sista arbetsdag innan semester. Jag är fortfarande precis innan alltihop. Sommaren är som finast. Allt ligger framför mig.
Himlen är blå, träden gröna. Det blåser och vinden rycker tag i dem. Jag är lite på avstånd från allt. I skuggan, i ett osynligt skyddsrum där jag varken påverkas av naturens och vädrets makter, eller mänsklig dårskap.
I allafall är det så som jag önskar att det skall få vara.

Ja jag är i vissa hänseenden rädd för förändring och jag vill ha det som det alltid varit.
Men det är en annan tid nu. Något som jag är smärtsamt medveten om.
Jag är fortfarande precis innan alltihop. Sommaren är som finast.
Och jag är här på avstånd i mitt osynliga skyddsrum.