Igen och igen
Det är söndag. Den där stillsamma känslan som bara en söndag kan bära med sig. Något ligger i luften. Det är inte bara den kyliga brisen, utan något djupare, något som påminner om förändring. Hösten har gjort sitt intåg. Det är ofrånkomligt, och jag känner hur försoningen med den måste ske. Sommaren känns som ett avslutat kapitel, och nu står jag inför nästa.
Men hösten innebär inte bara mörker och fallna löv. Den för med sig skördetid – en tid för reflektion och insamling av allt det arbete jag lagt ner. Det är dags att skörda, både i bokstavlig och överförd bemärkelse.
Planer börjar ta form. Jag kan känna hur idéerna kommer till liv, hur listor på projekt och mål sakta men säkert fylls. Det är en tid för beslut, stora som små. Jag har alltid många bollar i luften – fritid och alla mina jobb – och det kan ibland kännas överväldigande. Men just idag, med kaffekoppen i handen, känner jag bara styrka.
Jag tar en paus på balkongen. Solen skiner fortfarande, men luften är kylig och klar, en påminnelse om höstens ankomst. Min balkong är fortfarande ett litet andningshål, men nu med en tydlig höstlig karaktär. Träden på avstånd skall snart skifta i gult och rött, och det finns något rofyllt i att se naturen sakta förändras.
Det är i dessa stunder som jag inser – jag kan. Jag orkar. Igen och igen. Trots utmaningarna, trots de oändliga listorna, finns det en kraft i att börja om. Hösten kanske symboliserar avslut för många, men för mig är det en nystart. Jag är redo för vad som än kommer min väg.
Och så, med kaffet i handen, en sval bris i håret och alla mina planer som snurrar i huvudet, går jag in i nästa vecka med förnyad energi. Jag kan. Jag orkar. Igen och igen.
Men hösten innebär inte bara mörker och fallna löv. Den för med sig skördetid – en tid för reflektion och insamling av allt det arbete jag lagt ner. Det är dags att skörda, både i bokstavlig och överförd bemärkelse.
Planer börjar ta form. Jag kan känna hur idéerna kommer till liv, hur listor på projekt och mål sakta men säkert fylls. Det är en tid för beslut, stora som små. Jag har alltid många bollar i luften – fritid och alla mina jobb – och det kan ibland kännas överväldigande. Men just idag, med kaffekoppen i handen, känner jag bara styrka.
Jag tar en paus på balkongen. Solen skiner fortfarande, men luften är kylig och klar, en påminnelse om höstens ankomst. Min balkong är fortfarande ett litet andningshål, men nu med en tydlig höstlig karaktär. Träden på avstånd skall snart skifta i gult och rött, och det finns något rofyllt i att se naturen sakta förändras.
Det är i dessa stunder som jag inser – jag kan. Jag orkar. Igen och igen. Trots utmaningarna, trots de oändliga listorna, finns det en kraft i att börja om. Hösten kanske symboliserar avslut för många, men för mig är det en nystart. Jag är redo för vad som än kommer min väg.
Och så, med kaffet i handen, en sval bris i håret och alla mina planer som snurrar i huvudet, går jag in i nästa vecka med förnyad energi. Jag kan. Jag orkar. Igen och igen.