Jag hoppas att någon annan kommer få se hennes leende.

I morse skrev jag ett blogginlägg medan tårarna föll. Ibland måste man låta dem komma. Det finns stunder då allt måste komma ut, oavsett i vilken form det är.
Sedan försvann min text. "Deletades" från cyberrymden. Inte med mening, men kanske fanns det en mening med det ändå...Allt behöver behöver inte spridas.

En flicka på tio år lämnade i dag allt det som ett barn skall ha rätt till. Trygghet och säkerhet. Skickad tillbaka till det där landet som hon en gång kom i från när hon var mycket liten. Sedan dess har hon hunnit med att börja skolan, få kompisar, blivit en del i ett sammanhang. Hon var en glädjespridare på klubben där jag tränar. En solstråle som alltid mötte mig med ett leende när jag var på väg att dra igång mitt pass - hon färdig och på väg att byta om.
I går ringde hon sin bästa vän, en annan liten 10-årig tjej på klubben för att säga farväl. Hon ringde från ett transitboende någonstans, för vidare avfärd mot ovisshet och osäkerhet.
Ingen hade fått veta något. I det ögonblicket, i de tårarna, klev jag innanför dörren. Där och då förstod jag att för några skulle den här stunden alltid leva kvar som en påminnelse om livets grymhet och människors obeslutsamhet.