Just nu och innan och sedan
I morse när jag satte mig bakom ratten var det endast tre grader ute. Sommaren är över, men det har vi ju vetat ett tag nu.
När jag körde möttes jag av ett landskap som nästan kändes overkligt, som om jag hade kört in i en dröm. Dimman låg tätt över marken, och mellan träden svepte den fram som en vit slöja.
Det var något spännande med detta drömska landskap, men samtidigt fanns det en viss kuslighet i hur allt kändes så stilla och tyst. Solens första strålar bröt precis igenom horisonten och skapade ett gyllene ljus som färgade himlen i vackra toner. Vägen framför mig sträckte sig in i dimman, och även om jag visste vart jag var på väg, kändes det som om jag körde in i det okända.
Det är nu om hösten som jag känner en djup koppling till naturen och stillheten. Något med den klara, kyliga luften och som idag, det mystiska landskapet som får mig att reflektera över de förändringar som kommer med årstiden– inte bara i väder, utan även inom oss själva.
Jag förväller svamp. Skogens skatter som nu är på sin plats på spisen, redo att bli en del av höstens måltider. Det är rofyllt ...och även nödvändigt i ett mentalt perspektiv. En avskärmning från den där väggen av saker som jag har på min agenda nu.
Barnbarn-mys hör också till det där viktiga som får mig att orka..
Att spendera tid med Leon är ovärderligt, och hans skratt och glädje fyller mig med energi när jag behöver det som mest.
Det händer mycket kring mitt författande just nu.
Mycket spännande som är på gång. Möjligheter som dykt upp. En chans som jag måste prioritera. Det är nu det gäller.
Ikväll avstämning och planering inför en morgondag full med judo. Egentligen en hel helg full med judo.
Livet rullar på, medan jag försöker delta.
När jag körde möttes jag av ett landskap som nästan kändes overkligt, som om jag hade kört in i en dröm. Dimman låg tätt över marken, och mellan träden svepte den fram som en vit slöja.
Det var något spännande med detta drömska landskap, men samtidigt fanns det en viss kuslighet i hur allt kändes så stilla och tyst. Solens första strålar bröt precis igenom horisonten och skapade ett gyllene ljus som färgade himlen i vackra toner. Vägen framför mig sträckte sig in i dimman, och även om jag visste vart jag var på väg, kändes det som om jag körde in i det okända.
Det är nu om hösten som jag känner en djup koppling till naturen och stillheten. Något med den klara, kyliga luften och som idag, det mystiska landskapet som får mig att reflektera över de förändringar som kommer med årstiden– inte bara i väder, utan även inom oss själva.
Jag förväller svamp. Skogens skatter som nu är på sin plats på spisen, redo att bli en del av höstens måltider. Det är rofyllt ...och även nödvändigt i ett mentalt perspektiv. En avskärmning från den där väggen av saker som jag har på min agenda nu.
Barnbarn-mys hör också till det där viktiga som får mig att orka..
Att spendera tid med Leon är ovärderligt, och hans skratt och glädje fyller mig med energi när jag behöver det som mest.
Det händer mycket kring mitt författande just nu.
Mycket spännande som är på gång. Möjligheter som dykt upp. En chans som jag måste prioritera. Det är nu det gäller.
Ikväll avstämning och planering inför en morgondag full med judo. Egentligen en hel helg full med judo.
Livet rullar på, medan jag försöker delta.