Like colored pebbles on a wave-washed shore (Michelletimman)

Härom kvällen läste jag en bok om John Steinbeck och hans skrivande. Det var så mycket där som jag tog till mig. Dessutom fanns det så många fina poetiska formuleringar som gjorde mitt hjärta alldeles varmt.
Som t ex;

"Maybe it’s like this, Max--you know how, when you are working on a long and ordered piece, all sorts of bright and lovely ideas and images intrude. They have no place in what you are writing, and so if you are young, you write them in a notebook for future use. And you never use them because they are sparkling and alive like colored pebbles on a wave-washed shore. It’s impossible not to fill your pockets with them. But when you get home, they are dry and colorless. I’d like to pin down a few while they are still wet."

Och jag känner igen mig så mycket i det där i mitt egna skrivande oavsett om det handlat om låttexter, poesi eller annan textframställan. En gång i tiden var jag den där unga pojken med pennan och anteckningsblocket i fickan som skrev ner ord och meningar som jag hittade, för att sedan ha de längre fram. Vackra ord, "glittrande och levande" som Steinbeck beskriver dem och jag har själv ägt de där "färgade småstenarna på en vågtvättad strand". Jag har också upplevt hur de där orden senare blivit "torra och färglösa" och hur man i besvikelse kastar dem åt sidan.
Men jag har också varit med om hur jag hittat dem flera år senare och tagit upp dem, tittat på dem, smakat på dem, läst dem gång på gång och upptäckt detas skönhet. Som en nygammal förälskelse på Genesarets norra strand...just där som Jesus sägs ha träffat sina lärljungar för första gången efter att hans uppståndelse. Där allt är som vackrast.

(Jag håller på att skriva en bok som heter Michelletimman. Mer om det och den hittar du här.)