Long gone lonesome blues

Morsan brukade sjunga svenska klassiska barnvisor och läsa barnens bibel.
Farsan; läste böcker som tegelstenen Hjortdödaren och sjöng och spelade gitarr. Jag älskade både morsans och farsan nattningar. Olika på sitt sätt, men båda så innerliga och kärleksfulla.
Ofta bjöd farsan på Hank Williamslåtar. Det var "Long gone lonsome blues,
Your cheatin´heart, I´m so lonesome I could cry, Mansion on the hill..." Så där radades det där pärlbandet av odödliga klassiker upp. Farsan tröttnade aldrig på att spela de där låtarna och jag tröttnande aldrig på att höra dem.
Visst är det något speciellt med låtar som man hört i sin barndom? Kanske den där kassetten som alltid spelades i bilen på den årliga bilsemestern. och så hör man kanske den där låten igen efter alla dessa år, nu på radion och genast är man där och höjer och diggar med.
Min son har en HW tisha. Jag är avundsjuk! Hur kan man sälja HW tishor i barnstorlekar och inte ha samma tröja för välbyggda medelålders män? Märkligt tycker jag. Nåväl, min son har den där t-tröjan, men själv får jag ynnesten att njuta av Hank jr denna afton. Hank Jr sjunger Hank sr låtar. Det är bannemig inte fel det heller!

Funderar på hur de tänker som i sin ensamhet spelar jullåtar i denna stund? Jag var på ett litet jubeleumsfirande i går och därefter på en trevlig, spontan hemmafest. Där spelades sannerligen inga jullåtar, men det där ämnet om dessa sånger kom upp i sällskapet. Jag satt tyst och lyssnade. Tog in argumenten (mestadels emot). Slogs av det hat som vissa kände till julens sånger. Så långt vill jag inte gå, men samtidigt måste jag säga att jag aldrig kommer spela julsånger utanför det familjära offentliga rummet. Känns så deprimerande. Hellre en torsdagskväll i descember, inlåst, självsvådligt barrikerad, lyssnades på Hank som sjunger Hank.