Medelålders män med gitarrer

Min bror skrev en gång om medelåldersmän med gitarrer.
Han har rätt.
Det är något speciellt med dem.
Precis som denna man som tar selfie med sig själv och en av sina favoriter.

Och dessa magiska sommarnätter som håller en kvar ute länge, länge, ackompanjeras av en Seagull Maritime och när jag tillslut kommer in tar Atlanta Rythm Section över och för er som inte hängt med i svängarna har jag nu tagit mig förbi Big Bill Broonzy, tagit mig förbi Lightnin Hopkins, lämnat bluesen för en stund för att helt och hållet hamna i sydstatsrockens skitiga värld.
Här är det nu 1976 mest hela tiden.

Året innan jag flyttade till Georgia på nittiotalet, hamnade det där bandets sångare Ronnie Hammond i bråk och sköts av en polis. Detta riktigt allvarligt.
Detta i Macon som senare skulle bli den stad där jag bodde.
Historien levde kvar när jag kom dit och ett par år senare, såg jag den avskedsshow som Atlanta Rythm Section hade för Ronnie Hammond.
I Macon, på mäktiga klubben Whiskey River.
Ronnie var fortfarande inte helt återställd efter skottskadan (och blev nog så aldrig), men jag minns att jag tyckte att det där bandet var riktigt häftigt!
Och nu anno 2017 är det Atlanta Rythm Section som gäller, eller om man så vill; ARS.
Jag är ett fan.

Natt blir till morgon och där någonstans när en ny dag gryr spelas Champange jam en sista gång för de närmaste kommande timmarna.
Jag greppar återigen gitarren och kan inget annat än att hålla med om att det är något speciellt med medelålders män och deras gitarrer.