Mejlet
Det damp ner ett mejl från Memphis Voyager Magazine idag. Det handlade om intervjun som gjordes för ett par veckor sedan. "The Most Inspiring Stories", en rubrik som fick mig att undra om min historia verkligen hörde hemma där. Artikeln var färdig, skrev de. De bad mig läsa igenom, kommentera och lägga till om jag ville. Men det var något med de där veckorna av tystnad som hade fått mig att tvivla.
Det började som en spännande möjlighet – att bli intervjuad av ett stort utländskt magasin. Men som dagarna gick utan att jag hörde något, började osäkerheten smyga sig på. Var min berättelse intressant nog? Kunde de verkligen förstå vem jag är och vad jag vill förmedla? Jag pratar engelska utan problem, men det är en sak att skriva och en annan att uttrycka sig fritt i en intervju. Ovissheten och nervositeten började växa i mig.
Under tiden har hösten smugit sig på. Denna september har varit mild och vacker, långt ifrån den ruskiga månad den ibland kan vara. Efter en lång arbetsdag kom jag hem, fylld av tankar men ändå i någon sorts lugn. Jag satte mig i en solstol ute på gården, med solen rakt i ögonen, och drack en smoothie fylld av nyttigheter. Kanske var det kroppens sätt att försöka ladda upp, samla vitaminer och energi. Eller så var det bara ett försök att hitta balans i allt kaos av tankar.
Det dröjde inte länge innan jag somnade. Solen försvann bakom husväggen och lämnade efter sig ett svalare, mer stillsamt ljus. När jag vaknade var världen lite kallare, lite tystare. Det var den där känslan av att tiden hade gått, men att jag själv hade stått still.
Och sedan började jag skriva. Det är något med kvällar som dessa, när världen lugnar sig, som lockar fram orden. Det handlar om att fånga de stunder då kreativiteten flödar, att skriva när inspirationen knackar på, oavsett vad den kommer ifrån. Om det så är ett enkelt mejl från ett magasin som jag nästan trodde hade glömt bort mig.
Så här sitter jag nu, med fingrarna dansande över tangentbordet, fylld av en märklig blandning av tvivel och tacksamhet. Det är lätt att ifrågasätta sig själv när tystnaden slår till, när man börjar fundera på om ens röst verkligen spelar någon roll. Men kanske handlar det inte om att bli förstådd av alla. Kanske är det viktigaste att fortsätta berätta sin historia, för sin egen skull. För i slutändan är det inte de stora magasinen eller tystnaden som definierar oss – det är vad vi väljer att göra när vi väl sitter där, med solen som försvunnit bakom horisonten och bara våra egna tankar kvar.
Och just där, i det ögonblicket, vet jag att min historia är värd att berättas.
Det började som en spännande möjlighet – att bli intervjuad av ett stort utländskt magasin. Men som dagarna gick utan att jag hörde något, började osäkerheten smyga sig på. Var min berättelse intressant nog? Kunde de verkligen förstå vem jag är och vad jag vill förmedla? Jag pratar engelska utan problem, men det är en sak att skriva och en annan att uttrycka sig fritt i en intervju. Ovissheten och nervositeten började växa i mig.
Under tiden har hösten smugit sig på. Denna september har varit mild och vacker, långt ifrån den ruskiga månad den ibland kan vara. Efter en lång arbetsdag kom jag hem, fylld av tankar men ändå i någon sorts lugn. Jag satte mig i en solstol ute på gården, med solen rakt i ögonen, och drack en smoothie fylld av nyttigheter. Kanske var det kroppens sätt att försöka ladda upp, samla vitaminer och energi. Eller så var det bara ett försök att hitta balans i allt kaos av tankar.
Det dröjde inte länge innan jag somnade. Solen försvann bakom husväggen och lämnade efter sig ett svalare, mer stillsamt ljus. När jag vaknade var världen lite kallare, lite tystare. Det var den där känslan av att tiden hade gått, men att jag själv hade stått still.
Och sedan började jag skriva. Det är något med kvällar som dessa, när världen lugnar sig, som lockar fram orden. Det handlar om att fånga de stunder då kreativiteten flödar, att skriva när inspirationen knackar på, oavsett vad den kommer ifrån. Om det så är ett enkelt mejl från ett magasin som jag nästan trodde hade glömt bort mig.
Så här sitter jag nu, med fingrarna dansande över tangentbordet, fylld av en märklig blandning av tvivel och tacksamhet. Det är lätt att ifrågasätta sig själv när tystnaden slår till, när man börjar fundera på om ens röst verkligen spelar någon roll. Men kanske handlar det inte om att bli förstådd av alla. Kanske är det viktigaste att fortsätta berätta sin historia, för sin egen skull. För i slutändan är det inte de stora magasinen eller tystnaden som definierar oss – det är vad vi väljer att göra när vi väl sitter där, med solen som försvunnit bakom horisonten och bara våra egna tankar kvar.
Och just där, i det ögonblicket, vet jag att min historia är värd att berättas.