Mellan Kast och Karaktärer
Åter hemma från judomattans sträva omfamning, jag känner kvällens tyngd men också dess skönhet. Här har jag varit, i en koreografi av kast och grepp, en dans som förkroppsligar livets kamp och skönhet. Jag är trött, ja, men det är en trötthet som sjunger, en trötthet fylld av livets egen musik.
På skrivbordet väntar ett annat slagfält, en annan arena. Där är det inte kroppens vikt jag manövrerar, utan karaktärernas öden och drömmar. Jag sätter mig ner, hör pennans klick och känner datorns varma andetag. Ord som ännu inte funnit sin form väntar tålmodigt i skuggorna av mitt sinne.
Carly Simon tar ton. "You're So Vain" fyller rummet, studsar mot väggarna som en boll av komplexa känslor. Carly sjunger om ego, om förväntningar, och jag undrar hur dessa teman genomsyrar mitt eget liv, min egen berättelse. Är jag också fåfäng i mina strävanden, i mina kast, i mina ord?
Måndagen ligger bakom mig, och en ny vecka sträcker ut sina armar. Som ett tomt blad eller en orörd matta är veckans första dag både en början och en fortsättning. Det finns en skönhet i denna cykel, en rytm som påminner mig om livets egna pulsslag.
Jag återvänder till manuskriptet, detta virrvarr av konflikter och känslor som närmar sig sitt slut. Men vad är egentligen ett slut? I judon lär varje avslutad kamp mig något nytt, lägger till en pusselbit i min förståelse av mig själv och andra. Och i skrivandet, där är varje punkt bara en paus i en längre melodi, varje slut en ny början i förklädnad.
Carly Simons röst klingar ut. "You're so vain, you probably think this song is about you," hon sjunger. Jag ler, tänker på hur vi alla är huvudpersoner i våra egna liv, men bara biroller i andras. Och i detta ögonblick, mellan musik och tystnad, mellan kast och ord, mellan dag och natt, känner jag mig som en del av något större.
Så jag stänger min dator och sträcker ut mig på sängen, trött men tillfreds. Måndagen har sagt sitt, och nu är det tisdagens tur att ta ton. Men i det tysta rummet, i nattens mjuka famn, vet jag att jag bär med mig alla mina måndagar och alla mina ord, alla mina kast och alla mina låtar. De är jag, och jag är dem, i en värld som aldrig upphör att börja om.
På skrivbordet väntar ett annat slagfält, en annan arena. Där är det inte kroppens vikt jag manövrerar, utan karaktärernas öden och drömmar. Jag sätter mig ner, hör pennans klick och känner datorns varma andetag. Ord som ännu inte funnit sin form väntar tålmodigt i skuggorna av mitt sinne.
Carly Simon tar ton. "You're So Vain" fyller rummet, studsar mot väggarna som en boll av komplexa känslor. Carly sjunger om ego, om förväntningar, och jag undrar hur dessa teman genomsyrar mitt eget liv, min egen berättelse. Är jag också fåfäng i mina strävanden, i mina kast, i mina ord?
Måndagen ligger bakom mig, och en ny vecka sträcker ut sina armar. Som ett tomt blad eller en orörd matta är veckans första dag både en början och en fortsättning. Det finns en skönhet i denna cykel, en rytm som påminner mig om livets egna pulsslag.
Jag återvänder till manuskriptet, detta virrvarr av konflikter och känslor som närmar sig sitt slut. Men vad är egentligen ett slut? I judon lär varje avslutad kamp mig något nytt, lägger till en pusselbit i min förståelse av mig själv och andra. Och i skrivandet, där är varje punkt bara en paus i en längre melodi, varje slut en ny början i förklädnad.
Carly Simons röst klingar ut. "You're so vain, you probably think this song is about you," hon sjunger. Jag ler, tänker på hur vi alla är huvudpersoner i våra egna liv, men bara biroller i andras. Och i detta ögonblick, mellan musik och tystnad, mellan kast och ord, mellan dag och natt, känner jag mig som en del av något större.
Så jag stänger min dator och sträcker ut mig på sängen, trött men tillfreds. Måndagen har sagt sitt, och nu är det tisdagens tur att ta ton. Men i det tysta rummet, i nattens mjuka famn, vet jag att jag bär med mig alla mina måndagar och alla mina ord, alla mina kast och alla mina låtar. De är jag, och jag är dem, i en värld som aldrig upphör att börja om.