Min euforiska bubbla

Jag skriver låtar igen
Eller de skriver egentligen sig själva.
Ibland är det som att de bara kommer till mig och allt jag behöver göra att ta hand om dem, ge dem kärlek, få dem på pränt. 
Med åren har mitt låtskrivande utvecklats.
Som ung tonåring kämpade jag med att få till låtarna.
Från början jobbade jag inte alls på inspiration. 
De där låtarna behövde bli klara, så att jag och mitt  band kunde spela upp dem för resten av världen...


Sedan fick jag tillslut inspiration. Med tiden och om man kan hålla intresset uppe kommer det där också.
 En blandning av hårt arbete och inspiration tog sedan vid.


Idag kan jag sätt mig ner och bara skriva. Göra det på beställning. Göra det som ett jobb.
I vintras jobbade jag så. Jag hade en idé om ett album jag ville göra. Det handlade om ett tema, en grundidé som jag ville skriva alla låtarna efter.
Några kom av sig själv, men långt i från alla.
Jag hade en del tankar och idéer som jag ville få med.
Resultatet blev jag nöjd med, men det tog sin tid.


Just nu ligger jag egentligen lågt.
Det är vid sådana tillfällen som skrivandet brukar slå till.
Jag satt där med gitarren och bara hade lite feeling.
och så kom den.
Det där är en speciell känsla vill jag lova.
Alla som skriver musik vet precis vad jag pratar om.


Det här är en så kallad kommersiell hitlåt.
Jag brukar inte ägna mig åt att skriva kommersiella hitlåtar.
Nu är dock ett undantag.
Man måste ta emot när det kommer till en.
Och just nu vill jag bara dra ut på det, behålla den där känslan så länge som möjligt. Inte göra klart allt inom femton minuter. Jag menar inte att krångla till det, försöka mig på svåra stick att stoppa in, utan bara dra ut på det.
För känslan är skön vill jag lova.
Den där känslan när man har något där framför sig som är så gott, men man vill dra ut på den där känslan, vill att den skall stanna kvar för alltid, eller iallafall i en evighet.
Så jag skriver det här inlägget, lägger ifrån mig gitarren.
Är här och nu och just nu mitt inne i en euforisk bubbla.