Mystery train 

Det är ännu en kall, men vacker morgon och när dagen kommer värmer de där solstrålarna så pass mycket att man med ens fylls med välbehag. Och så fågelsången.... Tänk vad många månader man har väntat för att höra Gärdsmyg, blåmes och talgoxe. Men så en dag.. en dag då allt blivit ljusare och luften känns så där ren och fräsch, då..just då...i den stunden ger de hals. Och som de gör det.
Man vill inget annat än att vara utomhus. Jag är dock fast inne.

De enda stunderna som man var inomhus som barn var när man var 1. sjuk 2. Det var extremt dåligt väder 3. Spela gitarr. En av de absolut första låtarna jag lärde mig på gitarren var Junior Parkers låt Mystery Train, men hans version fick jag höra långt senare. Det var Elvis version som hänförde mig till den milda grad att jag i en period gick runt och ständigt nynnade;

" The train arrived sixteen coaches long
The train arrived sixteen coaches long
The girl I love is on that train and gone"

Tittar på den där videon där en av mina gitarrhjältar Vince Gill gör just Mystery train. Det tillsammans med riktiga gitarrlegender: Jame Burton och Albert Lee. De har så gott driv genom hela låten och jag vill bara vara med!
Det där välbefinnandet som uppstår när man är just i den där musikupplevelsen är minst sagt svårslagen.
Jag har förstås aldrig fått spela tillsammans med dem, men en kväll fick jag tillsammans med brorsan möjlighet att prata en liten stund med just Albert Lee. Han hade ett gig på en mindre svensk scen långt bort i från världs-scenen med storheter som Ritchie Blackmore, Jimmy Page, Emmylou Harris Hot Band, Eric Clapton, The Everly Brothers. När Albert klev av scenen den där kvällen stod vi kvar när de andra hade lämnat. För några minuter fick vi antagligen uppleva musikögonblicket of the life. Den där lilla pratstunden skulle bli ett stort minne som jag förhoppningsvis föralltid kommer bära med mig lika klart.