När jag öppnar min dörr

Jag "öppnar dörren igen..." släpper allt fritt och skriver mitt första riktiga blogginlägg på evigheter. Två veckor med semester. Först nu som det egentliga lugnet infinner sig. Det tar tid att återställa alla öppna "High activity filer". Jag tar det lugnt nu. Försöker sköta om mig, äta rätt och röra på mig, inget annat. Koppla av utan att falla in i sedvanlig semesterdekadens. Min kropp brinner. En kombination av solsveda och träningsvärk. Jag besöker klubben några gånger i veckan trots sommar. Där är jag inte ensam. I går 20 Pers på mattan. Måste vara något sorts rekord hos oss så här inne i juli då träningen egentligen borde tagit uppehåll för länge sedan . Men det är bra...för mig och säkert för några andra också. Jag tar ett kort med mig och för stunden min "plågoande" Rose-Marie. Det är hon som håller i passet. Jag dör en smula...Vissa kvällar känns det verkligen som man inte har något mer att ge. Som att det är slut nu, att det är dags att hänga upp dräkten för gott. Ett pass som inte är mig nådig. Men Rosa kör på och håller t om ett extra öga på mig. Precis så där som jag gjorde för alla de där år sedan då hon var klubbens främsta och jag hennes tränare . Med skillnad då att "hennes elev", (alltså jag) denna kväll är ett riktigt skämt. Men vi tar det där fotot efteråt och jag är glad för att hon vill det. Lika glad som jag är över att jag är att ha henne där på klubben. Vissa människor vill man alltid ha runt sig. Hon är en sådan. Sånt jag vill berätta om när jag åter "öppnar min dörr" mot världen.