Närmare än så här kommer jag inte

När man är barn har man svårt att föreställa sig att man själv en dag skall bli gammal. Gammal i ett barns perspektiv. Jag minns mycket väl när jag som tioåring kunde konstatera att min pappa fyllt 30. Det kändes så overkligt att man kunde bli så gammal.
När jag fyllde 30 firade jag det tillsammans med tre andra vänner som också nått denna ”avgrundsålder”. Vi hade hyrt Ödeborg folkets park och vi hade ett stor fest med många gäster.
När jag fyllde 40 åkte hela familjen till Florida och jag fick en födelsedag som jag aldrig glömmer.
I morgon blir jag 50. När jag var liten var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle bli så gammal. Det var ju bara mor och far - föräldrar som var så gamla.
Nu när det är en dag kvar kan jag höra hur sekunderna tickar, jag känner varje
Ny timma inom mig. Tick tack, tick tack.

Det är morgon i New York och även denna dag skall bjuda på sol. I går till tillbringades förmiddagen och lite av eftermiddagen ute på Coney Island. Jag känner alltid sån ro där och speciellt om hösten när nöjesparken är stängd och stranden näst intill tom. Annat var det i fjol när vi var där i juli. Folk och rörelse överallt i en slumrande ort.
Igår satt jag och såg ut över oceanen, njöt, andades och tog in allting. Det är precis så här som jag vill tillbringa de sista timmarna innan den stora saluten.

Jag var nere och kände på vattnet sedan. Lyssnade på havet och tittade på vågornas spel. Jag och havet så här när det är timmar kvar. Närmare än så här kommer jag inte.