Om en stund skall jag åka iväg till klubben för att vara med och hålla i ett par träningspass. Perfekt lördagsunderhållning.
och
gårdagens träningspass med ren sparring gör sig påmint under den tidiga morgonen. Jag känner mig så där härligt trött i kroppen fortfarande, men gläds över att jag nu kan köra på igen, även om framförallt balansen blivit avsevärt sämre. Men det blir förhoppningsvis bättre med tiden när jag känner mig helt återställd i mina knän igen.
Det var gott om folk på mattan för att vara en fredagsträning och på bilden ser jag uppenbart nöjd ut.
Att hålla igång  och att vara aktiv innebär att man håller sig levande.

För ett par veckor sedan var vi i Strawberry field-parken som ligger som en park i parken i gigantiska Central park i New York. Jag promenerar gärna där när jag är i stan eftersom att det är en lugn, vacker och fridfull park. Dessutom är det en tyst park och det gör det hela väldigt speciellt. Att det också var just här som John Lennon blev skjuten gör det också känslosamt att vara där.

Jag kan inte säga att jag varit ett stort fan av Beatles, även om jag förstås uppskattar många låtar ur deras stora låtskatt. Däremot har jag alltid gillat George Harrison både som låtskrivare, gitarrist och sångare. Idag handlar  mitt inlägg dock om en John Lennon låt som jag tycker mycket om.

"Watching The Wheels" skrevs som en reaktion till den besvikelse många fans kände och utryckte  när John Lennon drog sig tillbaka efter många hektiska år i offentligheten med turnéer och samhälls-engagemang. Lennon hade fått utstå rätt mycket negativ kritik (inte allra minst från media) för att han valt att lämna rampljuset och han ville med låten förklara  att det var ok att bara existera och att man inte behövde stå i centrum hela tiden. 

Ofta kan en låt gå snabbt att skriva och detta borde kunna vara en sådan. Men ibland behöver låtar liksom mogna fram innan den är klar.  "Watching The Wheels" är definitivt en sån låt.

Lennon började skriva låten 1977 och i grunden var låten hans svar på medias ofta elaka kommentarer för att han nu valt att leva ett annat liv, men han ville också att "Watching the Wheels" skulle ge olika perspektiv.  Samtidigt som den skulle kunna tolkas bokstavligen och beskriva hur han stod i fönstret hemma i Dakota building och såg hur bilarna åkte förbi hans fönster, så  skulle den beskriva  hur det är att bli äldre och acceptera sitt liv som det är.

Dess ursprungliga arbetstitel var "Emotional Wreck", men 1978 ändrade han den till 'People'. Fler versioner skulle dock göras  innan den blev färdig och innan den fick sitt slutliga namn skulle den också under en tid gå under namnet I´m crazy. 

Vid ett tillfälle där John Lennon berättade om låten minns jag hur han sa att "hela universum är ett hjul" Hjulen går runt och runt. "

I augusti 1980 gick John Lennon in i studion och spelade in låten. Tragiskt nog skulle låten släppas postumt 1981 som den tredje och sista singeln från hans Double Fantasy- album.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka.
Under fredagar framöver presenterar jag de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

Jag ägnar söndagsförmiddagen åt att dricka kaffe och läsa ut min bok. Solen skiner inte idag, men det känns ändå både hoppfullt och vackert. Det är lugnt i mitt hus och medan jag ställer in min precis utlästa bok i bokhyllan, flackar blicken runt bland de andra böckerna som stå där. Jag tar en bok och läser på baksidan, värderar, låter blicken fara runt bland de andra böckerna i hyllan, vrider huvudet lite snett åt höger och stirrar några sekunder på hyllan där, innan jag låter blicken återvända till utgångsläget. Jag har en hel del olästa böcker att "sätta tänderna i".

Tillbringar en stund i en av de rosa fåtöljerna sedan. Nu med boken i knät, oöppnad. Jag blundar, tänker först inte på någonting. Det är en sån befrielse att uppnå just det där "ingentingstadiet", som en religiös meditation.

Läser sedan 40 sidor i den nya boken, lägger den i från mig och går de fem stegen till skrivbordet. Det där skrivbordet som efter några dagars arbete med diverse olika projekt nu är belamrat med papper, böcker pärmar och kvitton. Allt i en enda röra. Precis så där som jag avskyr att ha det. Ja, med sånt där är jag noga, snudd på pedantisk. Låter det dock vara. Högst tillfälligt. Om en liten stund skall jag ta tag i det också.

Dags att gå ut. Dags att andas in frisk luft i lungorna. En helande promenad för kropp och själ. När jag väl kommer in med rosiga  kinder och lätt svettig under den tjocka dunjackan, kontrollerar jag min bokade resa till solen ännu en gång och funderar på om jag inte skall hyra en bil också. , Det är sådana här dagar som föder längtan till april, men till solen skall jag långt innan dess.

I februari är det lätt att glömma bort rummet.
Var man är och befinner sig.
Det är något nytt som skall skapas.
En jakt efter att producera och slutföra.
Man är mitt uppe i att få genomföra det där som man påbörjade de första dagarna på ett nytt år.
Ingen tid för reflektion.
Ingen tid för att stanna upp.

Men i skall jag gå runt en sjö. En promenad för balans och harmoni.

Soltimmar och stillhet. Februari tar det lugnt.
Och jag får en sån där first class helg som man bara drömmar om under arbetsveckan.
Inte kan väl något slå det här?
Och så är det den där härliga känslan av glädje och lycka, ett sant euforisk tillstånd någonstans där precis innan trappan upp till paradiset.
Och jag tänker att leva lycklig tills sina dagars slut kan man bara göra dag för dag. Så jag gör så - Lever dag för dag och så blir det som det blir.

Idag efter en hektisk förmiddag mitt bland massor av folk, tar jag det nu lugnt i emsamhet, men det kan vara bra det med. Jag har tagit en promenad genom den blåa dagen och betraktat allt med kärlek. För visst är det så att om man älskar livet, desto vackrare tycker man att det är. Att allt som man betraktar med kärlek är vackert.

I februari 2011, för exakt 12 år sedan bloggade jag om bandspelare och kassettband och ett stycke romantiserande om minnen från min barndom.
Det har fört med sig att jag idag letat upp den där boken om Iranska revolutionen 1979 igen och läst det där kapitlet som handlar om hur Ayatollah Khomeini hade "konfetti utdelning" av färdiginspelade kassettband med propaganda och predikningar under revolutionen och på så vis gick segrande ur alltihopa.

En gång i tiden var kassettbandets förmåga att sprida viktiga budskap lika starkt som sociala medier idag.
Jag minns hur min vän från forna Östtyskland berättade om hur musik från väst var förbjuden, men hur man spelade in musik från västblockets starka radiosändare. Musiken spreds sedan vidare till vänner, ofta i många led. Hur det förekom piratradiostationer som sände västmusik där allt baserades på hemlig inspelning på kassetter. Häftigt!

Jag minns att som barn var bandspelaren en av mina käraste ägodelar. Man spelade sin favoritmusik på den, man lyssnade på Tintin och andra berättelser. Man spelade in skivor från sina kompisar, gjorde blandband och spelade in musik ifrån radion. Vad inte så många idag minns är att samma problem som vi haft och delvis har fortfarande med fildelning och upphovsrätt, även fanns under 70 och 80 talet.
Företrädare för upphovsrättsinnehavare till musik kände sig tidigt hotade av kassettbandets utbredning. De fanns en stor rädsla för att förlora intäkter, eftersom det lätt gick att spela in musik från radio istället för att gå till skivaffären och köpa skivor.
Under slutet av 70-talet började dessutom skivförsäljningen sjunka och det ökade kravet från branschen på att få ekonomisk kompensation för försäljningsbortfallet. Detta på grund av den utbredda privatkopiering som man antog förekom. I sverige gick man t om så långt så att man under 80-talet införde kassettskatt. Kassettbanden var också när det begav sig en stor konkurrent till LPskivan. De flesta artister släppte sina alster både på LP och Kassett.
Det är sånt här som jag sitter och minns tillbaka på denna snöiga förmiddag.
Det är mulet ute och på mitt skrivbord ligger många uppgifter att ta tag i.
Det påverkar säkerligen mina tankar att återigen gå tillbaka till bandspelarens tid och nu kromband, 60 och 90 minutersband och namnen…vad hette tillverkarna egentligen? Hur såg layouten på banden ut?
BASF förståss. De var först. TDK gjorde kvalitetsband, LOvex gjorde billiga, Agfa Ferro och SM Cassette var stora på marknaden. Sony och Philips förståss och inte att förglömma Track, bandet som gjordes av ett nystartat svenskt företag. Track skulle vara ett kvalitetsband som skulle konkurera med de japanska kassettbandstillverkarna som dominerade marknaden under 1980-talet. Jag köpte massor av dem men de var verkligen urusla. Företaget gick också snart i konkurs, men dess produktnamn finns fortfarande väl sparat i mitt minne.

Det gäller att hitta bra musik för att komma i den rätta stämningen.
Vad passar på en kall fredag i mars egentligen? 
Det rockiga, det lite skitiga får vänta.

Shelby Lynne och den tidslösa låten åker på som så många gånger förr.
Den där låten som egentligen är italiensk från början, men som Dusty Springfield gjorde till en hit. Jag har dock alltid föredragit den med Elvis, men så spelade Shelby in den och har varit så förknippad med henne sedan dess.

"No, you don't have
To say you love me
Just be close at hand
You don't have
To stay forever
I will understand
Believe me, believe me
I can't help but love you
And believe me
I will never tie you down"

Det är vackert så att det förslår.
Musik är absolut ett av det viktigaste som finns och när februari nästan tycks kunna ta livet av en, är det det enda man har kvar.

Kaffe i kombination till allting senare, men inte till alkohol. Där är jag inte. Men tedrickandet är över för den här gången och när det är nog är det nog.
Det finns en värld där utanför galnare än någonsin, men här inne sjunger Shelby för mig. Låt efter låt.
Som en fristad.  

Låten att njuta till har du här. Tryck på länken och lyssna ! 

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig.Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

Solen lyckades ta sig igenom tillslut och jag sken med den.
Det är februari, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtade efter april.
Men först februari. Jag har så mycket att fylla den här månaden med. Jag har så mycket som jag vill göra. Det jag inte kan göra är att längta bort den, för vad är mitt liv värt då? En månad kortare...
Jag drömmer mig gärna bort, det måste medges, men jag måste leva här och nu...och det är faktiskt riktigt njutningsfull.
Att leva februari skall vara härligt

Det är söndag. Jag har djupdykt ner i mitt filmarkiv. Mitt egna arkiv som handlar om mig själv. Jag finner denna korta snutt av skratt  som ytterst underhållande. En tillställning i maj 2018 på Gränsen. Där befinner sig bland annat  också mina två bröder Sigge och Ronny med familjer och även mina föräldrar.  Vi bröder har bestämt oss för att ta ett brödrafoto. Jag är allvarsam, men mina bröder tar liksom lätt på uppgiften…
och Så fort som min bror Sigge slutar skratta så tar Ronny vid. Vår far kommer i bild och försöker få reda på vad som krånglat till sig, för att därifrån försöka hjälpa till att styra upp det.  

Upprinnelsen till det annalkande fotokaoset är att Ronny är missnöjd med sin gröna huvtröja. Att den liksom inte passar in i bild. När han får av sig den visar det sig att jag inte tycker att texten på hans t-shirt passar riktigt in på bilden av tre medelåders bröder. Då försöker han att dölja det med sina händer. Blir inte så lyckat.

Inte heller försöket med huvtröjan hängande runtom honom funkar. Ronny ville verkligen inte ha med den tröjan på bild.

Då finner vår vän Lars på råd och kliver in för att försöka rädda upp situationen. Lösningen är  en grön liten filt.

Tanken är god, men resultatet mindre lyckat. Ser liksom onaturligt ut.
Tillslut får jag ge med mig då jag inser att alternativet med bar överkropp heller inte kommer funka.
Ronny har dock nu snöat in på att ha solbrillor. Det skulle ta ytterligare några foton innan det slutliga utan brillor kunde tas. Den bild som du ser i detta inlägg.

Det handlar om videos. Små korta klipp som jag själv tagit genom åren, som nu får komma fram i ljuset, nå allmänheten. En söndag passar ju perfekt för det ändamålet.
Jag kallar det Tommys Youtube-skatt

Några dygns bloggtystnad. Antagligen skönt både för avsändare och mottagare.
En vecka har gått sedan jag kom hem från New York. Den här veckan blev intensiv. Mycket på jobbet, mycket med klubben, lite tid för mig själv… Så där som det blir när man har varit borta ett tag, för att sedan direkt kastas in i hetluften igen.
Jag har inget emot det. Snarare tvärtom. Gillar att vara på gång. Att snarare öka en att sakta ner. Jag är så väl medveten om att om jag får leva länge nog så kommer jag få all tid i världen för att just befinna mig just där som jag har saktat in.

Det är fortfarande januari. Den där gråheten ute har en förmåga att agera klister i en tidsförsvinnande värld. Jag längtar efter solen nu. Det måste medges. Ljusa dagar och ljusa nätter.
Och
Jag längtar efter stränder och solnedgång i vattnet. Barfota-dagar och ett lätt sinne.
Jag längtar efter värme - den där värmen som omhuldar mig med lycka. Både kroppsligt och själsligt.
Jag längtar efter skratt och leende-fyllda dagar och äventyrliga nätter.
Jag längtar och njuter av det.

I mars 2010 protesterade Statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringen kraftigt mot flaggbränningen vid Sveriges ambassad i Malaysia. Idag bränns den svenska flaggan obehindrat runtom den muslimska världen utan att Sverige officiellt protesterar. Nyhetssändningar och dess journalister tar inte ens upp den frågan. Ingen tycks heller minnas Malaysia 2010. Inte journalisterna och Inte ens de så kallade sverigevännerna. Något som känns minst sagt anmärkningsvärt.

I Malaysia för snart 13 år sedan tågade hundratals personer mot ambassaden i huvudstaden Kuala Lumpur där den svenska flaggan brändes utanför ambassaden i samband med att demonstranterna protesterade mot de svenska tidningar som publicerat konstnären Lars Vilks karikatyr av profeten Muhammed som rondellhund.
Händelsen polisanmäldes och regeringen protesterade den gången tydligt och bestämt mot att man brände svenska flaggor.
Något som inte tycks hända nu.
Det känns märkligt att rena provokationer mot Sverige tycks vara tillåtna och att jag i stunden tycks vara den enda som överhuvudtaget reflekterar över det.

Vardag.
Januari lever i en evighet. Bra för mig med ett liv som går allt snabbare mot slutstationen. Det kan låta dramatiskt, men genom att tänka så blir Januaritristessen en aning mildare.
Några minuters andrum. En paus innan allt skall hända. Jag i stillhet, försöker att inte tänka på någonting. Det regnar ute. Jag hör det, men ser inte. För en vecka sedan promenerade jag i Central park. Solen sken på en blå himmel. Det är nu, en tid senare som jag försöker få ihop det. Alla skeenden och händelser som bara for förbi. Att så här efteråt få återskapa dem till minnen. Jag och två unga män som skrev historia. Vår historia.

(Tryck på bilden ovan för att se den ordentligt)
Ny dag, ny vecka.
Många åker iväg till arbete.
Flera kommer ha problem med att hitta parkering. Kanske till och med känner lite stress inför det.
Några kommer inte bry sig ett dugg, utan ställa sig där man anser sig ha rätt att stå. 
Just där skulle denna skylt komma väl till plats.
En skylt i ett bostadsområde runtomkring Franklin avenue, New York.

Vi är hemma igen. Underbart är underbart och där ibland också kort.
Vi hade verkligen det bra i New York. En vecka full med roliga, spännande saker. en vecka som nu blivit till sköna minnen och berättelser.

Efter att vi kom hem blev det judo direkt. Ingen tid för vila och att fixa jetleg. Träningspass på morgonen och därefter iväg till tävlingsarenan och se, coacha och heja fram klubbens duktiga judokas. Jag älskar att hålla igång.
Vi är hemma igen och allt blir åter som vanligt.Vi är hemma igen. Underbart är underbart och där ibland också kort.
Vi hade verkligen det bra i New York. En vecka full med roliga, spännande saker. en vecka som nu blivit till sköna minnen och berättelser.

Efter att vi kom hem blev det judo direkt. Ingen tid för vila och att fixa jetleg. Träningspass på morgonen och därefter iväg till tävlingsarenan och se, coacha och heja fram klubbens duktiga judokas. Jag älskar att hålla igång.
Vi är hemma igen och allt blir åter som vanligt.

Det viktigaste med att möta andra kulturer och se andra länder är samtalen. Samtalen med människorna som bor och verkar just där. Att lyssna, samtala, att vara nyfiken, att lära sig.
Det har vi på den här resan fått möjlighet till.  T ex när vi träffade tre äldre damer i central park som var nyfikna på oss, på Sverige, på hur det egentligen var med Sverige och Covid när pandemin var som värst? Stämde det som de hörde om oss på nyhetssändningarna? Sedan pratade vi politik, om ”det andra viruset” som de kallade Trump, om två jobbiga år med republikanerna i styret, men att det sedan skulle vända igen, bli bättre. det var deras övertygelse. Vi fortsätter att prata om HM, om väder och vind och massa mer och det blev ett sånt där trevligt och viktigt samtal som jag tror att vi alla tre kommer bära med oss länge. Sedan tog de den här bilden på oss tre.

Jag tänkte på det på vår promenad runt i det vackra. På Central Park om sommaren, hösten och vintern. Minnen från Central park Zoo, Lennon memorial, Strawberry Fields och Dakota building...

Minnen om sommaren när man går The Mall fram, men stannar till för vila och glass/dricka -inköp. Hur man korsar Terrace drive. Stannar till vid Bethesta Terrace, Bethesta Fontain och tittar sedan på hur folk roar sig med en liten roddtur på The Lake.


Minnen om en varm och solig sommardag och det är jag som slagit mig ner i gräset kisandes mot solen.


Inget kan bli så mycket bättre än där och då. Jag i en grön oas i världens bästa stad och allt jag behöver fundera på är: när det är dags att traska vidare.


Men, det fungerar bra om vintern också. Central Park är fortfarande sprakande, men på ett annat sätt. Avkopplande promenad och samtidigt uppsikt över New Yorks vackra skyskrapor intill parken.


Lunch på Tavern on the Green, sedan en eftermiddags drink i The Loeb Boathouse. Metropolitan Museum of Art precis intill, Guggenheim och American Museum of Natural History bredvid för den kultursugna.


Det här är verkligen Kontrasternas stad där stadens puls och hets möter lugnet och friden. Hur kan man inte älska det här?

 För inte länge sedan tillbringade jag mina dagar i New York och Som alltid när jag återkommer till just New York i mina tankar, infinner sig det där vemodet över att inte vara där, men också längtan att få vara där.
Den där ständiga längtan som jag haft sedan första besöket 1990 och som hela tiden funnits inför mina återbesök.
Det finns få platser som gjort sådant intryck på mig och i denna stund, just nu, borde jag sitta på ett kafé någonstans runt Greenwich Village och helst i närheten av Washington square park; fika, umgås, skratta, titta på folk och framförallt inte bry mig att en hel värld runtom alltihop är galen.

Sov i en evighet i natt. Det var iallafall så det kändes. När jag vaknade i morse var jag utsövd. Skönt att tillslut få komma i kapp. Sköna söndag med allt vad det innebär och jag konsumerar nyhetsflödet och möts av alla dessa missförhållanden som ond bråd död, skjutningar, sprängningar och socialt utsatthet. Ett land i splittring och ondska.

För något år sedan fick jag möjlighet till en pratstund med representanter från amerikanska ordningsmakten. Jag berättade hur jag som turist i New York sett en förändring av staden de senaste 30 åren. De förklarade stolt att New York idag är en av världens säkraste och tryggaste storstäder idag. Så var det inte på 80 och 90 talet. Jag kan bara hålla med. Idag känner jag mig alltid trygg i New York. Även under kvällar och nätter. Kanske för att du ständigt ser poliser. De finns överallt. Finns inte en tunnelbanestation utan man möter polis närvaro. Så är det också ute på gatorna. 

Vi har flera städer idag som måste ses som otrygga ivårt land. Men till skillnad till vad andra tyckare säger tror jag inte på att det finns någon "smart fix". Det handlar inte om att om man bara får strängare straff och hårdare tag så försvinner missförhållandena. Lika lite som att det blir bättre bara man stryper invandringen, eller att man byter ut politiker.
Det behövs en riktig plan där krafttag görs överallt, från familjepolitik, skolan, nödvändiga resurser för polis och rättsväsende, samhällsstruktur och kommunala satsningar. Allt måste synka med varandra och självklart måste vi få tillbaka poliser ute på våra gator. Överallt. Dessutom får aldrig landsbygden stå utan polisiär övervakning. 

Det måste bli en förändring nu och egentligen handlar det om rent sunt förnuft och viljan att göra rätt. 

Det är fredag igen och i det så gäller det att få upp någon sorts känsla. Jag pratar om en go fredagsfeeling. Det kan vara svårt när man är trött och allt man vill är att bara sova. Men så spelar jag Tim McGraws nya album som är så genomgående bra och inte allra minst låten Sheryl Crow. Föresten, vem älskar inte Sheryl Crow? Jag gör det.
Men i detta fall så går jag igång på svänget och framförallt raderna i låten;

You're like the first time I heard Sheryl Crow on the radio
One song, had to have the whole record
Gonna be stuck in my head forever
I knew I'd never be the same again, you pulled me in
Like a sun soaked California winding road
Barefoot stripped down rock and roll

Det är så poetiskt, så genialiskt att jämnföra hur det var att bli förälskad i någon, med första gången man hörde Sheryl Crow sjunga.
Och vet ni? Det är precis en sån låt som jag själv skulle kunna skriva. Inte allra minst göra den där jämnförelsen.
Och så tänker jag på förälskelse och ,,,på kärlek.
Men det är nog ett annat inlägg.

Tryck på länken och lyssna på denna sköna låt. Trevlig fredag! 

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig.Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  


Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

Det har varit en regndag och vi har under dagen rört oss runt Herald Square. Vi har gått i affärer, fikat, handlat och ätit. Allt från modell dyrare märkesaffärer, trevliga NHL-varuhuset till legendarisk gitarrbutik. Jag har inte fått handlat något, men det har varit en jättemysig dag trots regn. I New York finns alltid något att göra, något att se, lyssna på eller besöka och jag har ingen lust alls att åka härifrån

Vi har fått ett bord längst fram mot scenen.
Kvinnorna vid bordet vänster om oss dricker Kopparbergcider. De ser förväntansfulla ut när de blickar upp mot scenen och inväntar kvällens framträdande.
Vi är också förväntansfulla. Jag älskar det här stället. Min favorit bland klubbarna i Greenwich Village.
På tidigt 60-tal hängde kändiseliten här. Joni Mitchell, James Taylor, Woody Allen, Billy Crystal och Bill Cosby.
Bob Dylan älskade att spela biljard just här och titta på de som uppträdde på scenen.
Här hängde Benny Goodman, Frank Sinatra och Duke Ellington.

I mitten av 70-talet var det här efter ett antal spelningar som Bob Dylan's Rolling Thunder Revue föddes. Efter ett antal spelningar på The Bitter End tillsammans med vännerna Joni Mitchell, Roger McGuinn, Ramblin' Jack Elliot, Joan Baez, T-Bone Burnett, och Mick Ronson gav han sig ut på den legendariska turnén som Martin Scorsese för ett par,tre år sedan gjort en film om.

I nutid var det här som Taylor Swift spelade på kvällarna innan hon slog igenom. Lady Gaga likaså. De känns likt sina föregångare till musikhjältar och hjältinnor så närvarande här inne. Historierna sitter i väggarna, de många berättelserna härifrån är luften som vi andas.

Nu är det Taehee som gäller på scenen. Det är bra, utlämnade och förföriskt vackert. The Bitter End som det skall vara och livet där utanför är satt på paus.

När man är i Harlem får man inte missa ett besök på Apollo Theatre. 
Vi gick förstås in och fylldes av ren och skär musikhistoria. 
Få scener har haft sån stor påverkan på jazz, swing, bebop, R&B, gospel, blues och soul som klassiska Apollo theatre i Harlem. 
Apollo öppnades 1914 och började introducera de första (idag klassiska)  amatörnatttävlingarna 1934. 
Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Billie Holiday, Sammy Davis Jr, James Brown, Gladys Knight, Luther Vandross, D'Angelo, Lauryn Hill och otaliga andra började sin väg till stjärnstatus på just Apollo-scenen.
Mer musikhistoria än vad Apollo rymmer är det få ställen som klarar matcha. 

Igår kväll gjorde vi nedstamp bland klubbarna på Bleecker Street. 

Vi är på väg upp mot Harlem. Det skall bli stadsvandring, fik och Gospel. Klockan ett har vi ett bord hos Marcus Samuelsson på Red rooster.
Jag ser framemot att promenera runt i dessa ruffiga, men mysiga kvarter. 

Något som man måste göra när man är i New York är att besöka Luke’s Lobster i Brooklyn och äta en Lobster roll.  Det är iallafall ett måste för mig.
En lobster roll är en snabbmatsrätt från New England som består av en hummerröra som serveras i korvbröd.Till New York skeppas färsk hummer från Maine och en Lobster roller från Luke´s riktigt smälter i munnen och tar snart slut. Då kan man köpa en till…men det kostar dig  drygt 300 kr till….
Snabbmat i Amerika behöver inte vara billigt.

Efter den tidiga frukosten slocknade ungdomarna igen. Kanske lika bra det då vi har ett späckat program i dag som skall avslutas på NYs häftigaste rock-klubb. 
Jag är sugen på att börja i Bryant park och åka lite skridskor, men inser att det inte är det bästa just nu för mitt knä som fortfarande är under rehab. Men en promenad i central park blir det.
Det skall bli sol och klarblå himmel även idag, även om det är kyligt i New York. 
Det är fortfarande vinter och den här staden är vacker i alla årstider. 

Montreal Canadiens har varit i stan. Madison Square Garden utsåld. En målfattig match, men inte för den skull icke sevärd.
Bland supportrarna sedan var det dystert. Några av dem valde att äta på samma krog som oss. Jag däremot kände i den stunden förnöjsamhet över att jag inte behövde bry mig ett dugg.

Det finns en njutning med att hänga med unga människor.
Nyfikenheten, öppenheten för det nya och det ibland oskuldsfulla barnsliga.
Att dessutom få göra det dygn efter dygn känns som ett otroligt privilegie. Det är skratt, oväntade händelser och överraskningar mest hela tiden.
Och ja…jag gillar egentligen inte överraskningar, men i det här formatet gör det mig levande och på något sätt odödlig.

Söndag morgon.
En hel dag som ligger framför oss.
New York är kallt, men soligt.
Det finns planer, men samtidigt vet jag att det är det där oväntade som man kommer minnas. Det där som inte var planerat.
Vi ger oss ut i morgonen och allt är bara så där New York(igt).
Precis som jag vill ha det.

---

---

God mat och Eric Claptons gitarr bakom mig i bild. Till det trevligt sällskap vid bordet. En bra start på den här resan. 

Jag och mitt resesällskap. 
Nu skriver vi nya berättelser. 
Tidig morgon och hela dagen ligger framför oss. Europa, världen. 

Vad härligt vi har det här.
Så mycket glädje och upptåg.
Så mycket bra!
Det är dags att stanna världen en stund.

Så många låtar som skrivits om staden New York och jag har under den här resan funderat på vilken av dem alla som jag tycker är den bästa.

 Jag kommer alltid tillbaka till Billy Joel och otroligt vackra och träffsäkra New York State of Mind. Det där pianot och den där förföriska saxofonen... 
På klubben The Bitter end som jag gärna går på när jag är här  och som vi lyckats att besöka varje kväll under den här vistelsen, står pianot fortfarande kvar som Billy Joel brukade spela på under tidigt 70-tal ,då han återkommande varje vecka stod för underhållningen.

Låten New York state of mind lär kommit till på det där sättet som man som lyssnare hoppas på att den blivit till. Hur Billy med stolthet återvände till New York med Greyhound och Hudson River line och därefter skrev låten när han kommit fram.
Versionen av låten nedan är en personlig favorit då han framför låten tillsammans med Bruce Springsteen här i New York på Madison Square Garden.

Tidig frukost.
Därefter kaffe och Good morning America på ABC. En skön start på en ny dag.
Live med Kelly och Ryan  följer. Jag gillar deras morgonshow.
Man skaffar sig lätt vanor och rutiner. Så också när man är iväg på en liten trip som den här. 
Och den här resans temalåt är klassiska Empire state of mind. En låt som vi nynnat på sedan vi kom hit.
Så rätt och riktigt.
Det är en ny dag i New York och den skall levas väl.

Jag hade skrivit ett av mina bästa blogginlägg.
Det handlade om Jeff Beck och hans livsgärning som en av tidernas absolut främsta gitarrister inom Psykedelisk musik, Rock, pop, funk, jazzfusion och till och med techno. Han var en stilbildare inom alla dessa genrer.
Jag hade skrivit om hur han tog sig an den omöjliga uppgiften att ta över efter den stora stjärnan Eric Clapton i Yardbirds efter övertalning av sin vän Jimmy Page och inte bara gjorde det med bravur, utan också ändrade bandets inriktning från att vara ett bluesband till ett popband. Om hur han därefter 1967 tog med sig vännerna Ronnie Wood och Rod Stewart till USA och bildade Jeff Beck Group. Samma band som jag lyssnade på kvällen när jag tog emot nyheten att Jeff Beck gått bort.

Jeff Beck - säkert okänd för den breda massan, men en av de allra bästa för den smala massan. Han blev kanske aldrig den där superkändisen som sina gitarrkollegor Jimi Hendrix, Stevie Ray Vaughn eller Eric Clapton. Säkerligen eftersom att han aldrig själv sjöng sina låtar, men som gitarrist var han kanske t om med den främsta....

Jag hade skrivit en massa saker, men av någon anledning så försvann bara min text...

Så istället bjuder jag på min favorit-låt bland Jeff Beck- favoriter. Den gamla Curtis Mayfield låten som i stort sett alla artister framförde på 70/80 - talet, men aldrig framförts med den känslan som Jeff Beck och Rod Stewart lyckats med. 
Den där känsliga gitarren tillsammans med en röst utan dess like.
Magi!
Lyssna och njut.


Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka.
Under fredagar framöver presenterar jag de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

Idag för 75 år sedan föddes min pappa. I kyrkböckerna står det att han föds i Askersunds landsförsamling, Örebro län.
Nytt för svenska barnfamiljer det här året är att från och med januari inför Sverige allmänt barnbidrag. Storleken på bidraget är då 260 kr per barn och år för barn upp till 16 års ålder. Lite senare under året kommer också bostadsbidrag för barnfamiljer införas.
Något som kommer göra det lättare för många barnfamiljer är att det svenska företaget Findus, under året, som första livsmedelsföretag, lanserar barnmat på burk. Senare under året kommer också den svenska mjöl- och brödransoneringen upphöra.
En annan lag som kommer göra de avsevärt bättre för många svenskar är att lagen om allmän folkpension träder i kraft i januari.
Ute i vida världen tycks också saker och ting bli en aning bättre, just i januari för 75 år sedan. T ex blir Burma och Ceylon självständiga.
Men, så omkullkastas allt då Mahatma Gandhi mördas i New Delhi den 30 januari och i Tjeckoslovakien tar kommunisterna makten genom en statskupp.
Allt känns så nära och osäkert igen.

David Ben-Gurion utropar Israel som oberoende stat den 14e maj och dagen därpå anfaller Egypten, Jordanien, Libanon, Irak, Syrien och Saudiarabien Israel.

I sportens värld är de olympiska spelen det här året i Sankt Moritz och London. Sverige vinner OS-finalen i fotboll genom att slå Jugoslavien med 3-1 på Wembley Stadium.
I skidspåren är det Nils "Mora-Nisse" Karlsson som regerar och bland annat tar sin femte seger i Vasaloppet

I musikens värld händer storartade saker då skivbolaget Columbia lanserar LP-skivan och på radion spelas framförallt Edvard Persson och låten En fattig trubadur och Povel Ramel med Tjo vad det var livat i holken i lördags flitigt.
Kända musiker som föds under 1948 är bland annat Alice Cooper, Andrew Lloyd Webber, Steven Tyler, Eddie Meduza, Tommy Körberg, Py Bäckman, Cat Stevens, Olivia Newton-John, Johnny Ramone, Jackson Browne, Jim Steinman, Glenn Frey, Ozzy Osbourne, och Donna Summer.

De personer som dock är på de flestas läppar är
republikanen Harry S. Truman som vinner amerikanska presidentvalet och Folke Bernadotte som i egenskap av FN-medlare i Palestina presenterar den så kallade Bernadotteplanen. Folke Bernadotte mördas den 17 september i Jerusalem.

Så ser min pappas första levnadsår ut.

Jag har ett hjärta ovanför min säng.
Ett gnistrande hjärta som skapar lugn. Jag ligger och tittar upp mot det nu när jag skriver det här.Klockan är alldeles för mycket och det kommer åter bli en sparsam natt med sov timmar.
Så mycket som är roligt i livet. Så mycket som jag hellre vill göra än att sova.
Och nu i denna stund då jag borde få packat, borde fått gjort klart allt som plötsligt har gjort min tillvaro stressig, känner jag trots allt lugn.
Kanske för att jag tror på en morgondag... kanske för just det där hjärtat som gnistrar så hoppingivande, invaggar mig i en sån skön sinnesstämning. 

Midnatt.Jag borde sova.
Mycket i mina tankar.
Mycket som händer. 
Ett trevligt träningspass som bryter av. En återöppning av min forskning om släkten och det skapar nytt intresse... 
Jag lyssnar på Jeff Beck Group under tiden. En sån supergrupp av sin tid utan att veta om det.
Älskar det där som Jeff Beck, Rod stewart och Ronnie Wood fick till 1968...Ron Wood som dessutom som oftast fick spela bas på den där tiden. 
Samtidigt är det Soledar som faller och ryska framgångar i slaget om Bachmut...världen faller samman en smula och jag förfäras. 
Och i det där så får jag beskedet att en av tidernas främsta gitarrister inte lever längre. 
Jeff Beck är död.
 

Ikväll skall jag stå på judomattan igen. Efter några veckors frånvaro.
En ny träningssäsong väntar. Jag behöver hålla mig igång. Hålla mig igång för mitt välmående. Inte bara fysiskt, utan lika mycket mentalt. Jag mår bra av träffa träningskompisarna igen. Att få vara en del i ett sammanhang. 
Måste mitt knä hålla för en stund av ren glädje.

Måndag.
Det är tid för att återgå till det normala. Det normala som för oss flesta innebär inrutade veckodagar. Jag skall börja jobba. Jag skall börja lägga mig i tid. Jag skall sudda bort all den här lättjan inom mig och alla sådana där "vad som faller mig på" fasoner.
Det känns som att jag varit ledig en evighet, men känner jag mig färdig? Fick jag gjort allt det där som jag hoppades på. Svar; Nästan.
Det är som en enda lång semester från mig själv...eller kanske är det semestern från mig själv som börjar nu? Gud vet! Hursomhelst, idag ringde klockan 05.45 och allt blev som innan..kanske...
Det är iallafall ok. Jag känner mig redo. Jag känner mig redo att ta hand om dessa vinterdagar oavsett om de är soliga och vackra  eller grådassiga och fula. Det blir ändå tillslut som det själv vill.
Det viskas om återkomsten, om min comeback till vardagen.
Den börjar just nu.

Igår var jag på festligheter hos vänner. Det var tårta och livet som skulle firas.
Idag är timmarna tysta och jag har slagit mig ner i biblioteket för att tänka igenom var jag är nu.
I morgon börjar allt igen. Det är jobb, det är klubbens portar som slår upp igen och det är nedräkning inför ett äventyr. Så mycket annorlunda än nu och här.
Jag har varit ledig länge. Det känns. Det är en nödvändighet att starta upp igen. Nödvändighet för mig. Jag älskar att vara igång, även om jag vet att för att känna den här glädjen över ännu en uppstart, behöver jag återhämtning. Jag är där nu -jag är återhämtat.

Att stränga om gitarrer är som balsam för själen.
En nysträngad gitarr är som en renbäddad säng. Lika mycket som man njuter av doften och känslan av att man vill ligga kvar i en oändlighet i sin nybäddade säng, frambringar nya strängar känslan av att man aldrig vill sluta att låta fingrarna dansa över greppbrädan.
Detta är sannerligen ultimat söndags-underhållning.

Söndagar använder jag numera åt att dela youtubeklipp. Mina egna filmer. Det har blivit en del genom åren.
Och efter ett litet uppehåll under helgerna bjuder jag här på ett litet klipp från Times Square. Min familj har inte alltid varit lika road av att jag filmar som jag är. Min sons reaktion är på sitt sätt obetalbart och det är därför som jag fortsätter att dokumentera mitt liv även i bild.

Trevlig tittning och en önskan om en fin söndag!

Det handlar om videos. Små korta klipp som jag själv tagit genom åren, som nu får komma fram i ljuset, nå allmänheten. En söndag passar ju perfekt för det ändamålet.
Jag kallar det Tommys Youtube-skatt.

I fjol vid den här tiden var jag på en ö i Atlanten och det firades Los Reyes Magos. När jag kom dit var det som att komma till en svensk julafton. Dekorationer och utsmyckningar både på hotellet och i hela staden. Jag tittade på paraden då Los Reyes Magos ( De tre vise männen) anlände med sina gåvor. Från Castillo de San Felipe genom stadens gator och torg till slutdestinationen Plaza de Europa.
De spanska barnen väntade tålmodigt på morgondagen då de skulle få sina julklappar.
Jag minns att jag tänkte att de där spanjorerna visste hur man skulle fira jul i dagarna trettio.
Det där tänker jag på när jag just nu står och tittar ut genom rumsfönstret och ser hur snön yr runt.
Julen städades ut här för drygt en vecka sedan, trots att min bror har förklarat för mig att julen varar fram till början av februari.
Nu börjar nått nytt och jag står tålmodigt och ser på när ett nytt snöväder skall dra förbi.

Snön virvlar runt där ute, det slår i fönsterna, det donar av vinden.
Jag är vaken.
Mitt i natten.
Övervakar att allt går rätt till...
följer den försenade julstormens nattliga förehavanden.

Det är 25 grader inomhus denna morgon.
Det är väntan på ett oväder som skall komma in.
Fortfarande är det vinter.
På morgonnyhets-sändningarna är det huvudnyheten. Det sänds från både Trollhättan och Uddevalla. "Det är på gång och vi får räkna med att vi kan drabbas av strömlöshet. "
För ett år sedan vid den här tiden befann jag mig där det var sol och värme.
Jag ägnade mig åt skrivande och surfande.
Dagarna kändes oändliga och kvällarna var magiska.
Det är det jag tänker på medan jag dricker mitt kaffe och spanar ut genom ett fönster.
Ännu råder lugnet, men ett snöoväder är på väg in och jag tänker se när det tar sin början

Några dagar in på det nya året. 
Det är så här års efter ett par veckors lättja som jag längtar tillbaka in på träningsmattan igen. 
Träffa polarna, skratta, kasta, sparra, svettas och.. som på bilden känna mig levande.. 

Och så börjar jag smida planer inför en ny judosäsong. 

Jag tar en promenad.
Det är friskt och på sitt sätt skönt, men kylan biter. Det är dessutom grått och trist och hemma sedan vid kaffestunden tar tankarna med mig på en resa tillbaka i tiden med soliga dagar i kaffestugeland, någon gång under pandemi-tiden. 
Sköna, mysiga, vackra Sverige.
Vårt land är givetvis vackert i vinterskrud också, men såna här gråa dagar längtar mig till till något helt annat.

Julen försvann här hemma igår.
Nu är det som det aldrig varit jul.
Det är skönt ändå när man fått plockat undan allt, återställt och fått den där känslan inom sig att en ny tid är här. Än är det långt till vår, men det blir liksom ett förmak till våren.

Idag har jag och mina bröder firat våra föräldrar.
Mamma som fyllde år den 27e och pappa som fyller om drygt en vecka. Det passade bra nu när vi alla är hemma.
Trots att vi i min familj städat ut julen, njuter jag fortfarande av dess ledighet, men också dess möjlighet att vi alla kan samlas på det här sättet som idag.

Årets första minuter.
Jag tar den där traditionella bilden tillsammans med mina bröder.
Allt efter ett fint och lugnt firande med vänner.
Vänner som jag firat in nyår med under många år.
2023, de första timmarna.
Allt är orört, allt är oskuldsfullt
...men världen är densamma