Regniga sommar-reflektioner

Balkongen - min tillflykt, mitt tysta tempel där tankarna svävar fritt. Jag skriver min dagbok, invigd i regnets melodi. Varje droppe slår takten mot balkongens järn, ett symfoniskt eko av sommaren som skulle kunna vara. En sommar där solen har valt att förbli en dröm och regnet öser ner som tårar från en himmel i grått.

Det är den sista dagen i juli, och regnet är obönhörligt, som om det är himlens sista chans att gråta ut över oss innan augusti tar vid. Väderprognosen var en förutsägelse, en domedagsprofetia: fortsatt regn, intill sommarens slut. Det väver in mig i en lättnad och en sorg. Lättnad över mitt egna väl valda öde, men sorg för de vars ledighet bleknar i regnets melankoli.

Jag funderar på människorna. De som har sett sin semester speglas i pölar och paraplyer, i kalla droppar och våta kläder. Hur har deras dagar varit, veckorna i vått? Har de hittat tröst i varje regndroppe, en lättnad i naturens gråtoner? Hur mår de när de återvänder till sina jobb, efter veckor av regn? Bär de på en tung molnighet eller har de hittat en silverkant?

Min son är inne på sin tredje semestervecka, en sann hjälte i denna fuktiga saga. Han står stark, vägrar att låta regnet dränka hans ljus. Jag beundrar hans tålamod, hans förmåga att inte brytas ned av sommarens svårigheter. Är det en ungdomlig resilience, eller kanske bara en naturlig försvarsmekanism?

Jag har haft turen att undgå regnets envishet...Iallafall för några veckor.
Fyra veckor utomlands, under en sol som omfamnade mig med sin värmefyllda glöd. Dagarna där var varma, hög värme, likt en dröm jag nu lever på. Det var en gåva, en skatt att hålla i mitt hjärta när jag återvände till denna regntäta verklighet.

Så här sitter jag, på min balkong, och skriver i min dagbok. Jag skriver om sommaren, om regnet, om min son, om semester och arbete och livet. Och jag inser att oavsett regn eller sol, är vi ändå bara människor som försöker navigera i världen, försöker hitta glädje trots allt. I denna stund är jag tacksam, både för sol och regn, för de lär oss att uppskatta och ta till vara på vad vi har. Och medan regnet fortsätter att falla, fortsätter jag att skriva, reflektera och leva.



regnveckapng