Richmond

Det är snart två veckor sedan vi återvände från Amerikas sydstater, från ett äventyr med resväskor fyllda med outtalade berättelser. Resan, som bara är minnen nu, har långt ifrån bleknat. Istället tycks den ha gjort sig hemma i mitt sinne, i varje tankes vrå och hörn.
Där finns bilder som ännu väntar på att gås igenom, filmklipp som håller på att förlora sin första glans. Men tiden, oåterkallelig och obarmhärtig, tillåter mig inte den lyxen. Jag har varit upptagen med att skriva, att jobba, att navigera i livets andra krav. Som ett andetag mellan verklighetens krav, drömde jag om vår tid i Richmond.

Richmond, den gnistrande juvelen av Virginia. En stad vars historia sjunger hymner om frihetskamp och inbördes strider. I drömmen var vi åter där, svepta i stadens berättelse. Så levande var det att det verkade ersätta mina verkliga minnen, som om drömmen var sanningen och verkligheten blott en illusion.

Men jag måste hitta tid för dessa minnen, för att bearbeta och tillåta mig själv att återuppleva dessa ögonblick. Jag måste hitta tid att låta minnena berätta sin historia, att låta varje bild och varje filmklipp flätas samman till en levande tapestry av vår resa. Det är då, i denna upptäckt och reflektion, som jag kan hitta ro och acceptans för resans slut och samtidigt bevara dess minnen för evigt i mitt hjärta.