Samklang med livets oändliga melodi

Mörkret omfamnar mig i sin tysta symfoni, och jag ligger där, en ensam not i nattens partitur. Som en dirigent utan orkester söker jag efter rytm i sömnlöshetens kavalkad. I detta moment av tystnad och reflektion anropar jag en tidlös artists hjälp: Carole King.

Jag trycker på "spela", och tonerna av "It's Too Late" dansar genast in i rummet, som om de vore skuggor på en scen. Hennes röst sjunger om det oundvikliga, om slut och nya början, och jag reflekterar över mina egna avslut och dörrar som ännu inte öppnats. 

"Will You Love Me Tomorrow" följer snart efter, en melodi som reser sig ur mörkret som en nebulosa av osäkerhet och skönhet. Och som en stjärna i nattens labyrint lyser "You've Got a Friend", som en vägvisare, ett löfte om samhörighet i ensamhetens ocean.

När "So Far Away" strömmar genom högtalarna, känner jag varje mil och varje minut som skiljer mig från dem jag håller kär. Den blir en klagosång, en längtan fångad i en melodi, och jag flyter på dess vågor, dras med av strömmen.

Även "Tapestry" får sin stund i mörkret, och jag tänker på livets invecklade mönster, hur varje ögonblick är en tråd i den väv som är jag. Den får mig att inse att även nätter som denna, sömnlösa och fyllda av sökande, är del av min egen, unika tapet.

Där ligger jag, vaken och drömmande på samma gång. Varje vers och varje ackord bildar en slinga i min själs labyrint, en plats där jag kan gå vilse men också finna mig själv.
Och när morgonens första ljus stryker över horisonten, tar jag med mig nattens insikter in i dagen som väntar. Jag är utmattad, men inuti mig har en orkester spelat hela natten, och den spelar fortfarande. I denna sömnlöshet har jag, paradoxalt nog, drömt med öppna ögon, och gått en resa som har gjort mig rikare, klokare och mer i samklang med livets oändliga melodi.