Det är måndag morgon. Ur musiksystemet strömmar Jackson Brownes fantastiska musik ut. Om en stund är det dags att åka till jobbet, men jag blir fast i en sång...
En ultimat roadtrip-sång. Låten som jag borde skrivit om i fredags då det aldrig blev någon "Fredagsmusik med Tommy". En låt som jag lyssnat mycket på genom åren och ständigt är upphov till inspiration - The Load Out.

"The Load Out" är en låt skriven och framförd av den amerikanska sångaren och låtskrivaren Jackson Browne. Låten finns med på hans album från 1977, "Running on Empty", och har sedan dess blivit en klassiker inom rockmusiken. Running on Empty - plattan är förövrigt en favorit hos mig.

Låten handlar om livet på turné och alla de människor som är involverade i att göra en konsert möjlig. Texten skildrar de långa dagarna, de sena nätterna och det slit som musiker, tekniker och andra personer bakom scenen måste gå igenom för att ge publiken den bästa möjliga konsertupplevelsen.

"The Load Out" är också känd för sitt outro, där Browne och hans band tackar alla som har hjälpt till under turnén. Browne nämner namnen på musikerna, teknikerna och personalen bakom scenen och hyllar dem för deras hårda arbete och engagemang.

Musikerna som medverkar på låten inkluderar bland andra David Lindley på gitarr och Rosemary Butler på körsång. "The Load Out" har också blivit känd för sin användning av instrument som en typewriter och en radiosändare, vilket ger låten en unik ljudbild. Själv kan jag inte inte skiljas från David Lindleys sköna gitarr...

Låten kom till när Jackson Browne och hans band var på turné i mitten av 70-talet. Under en konsert i Maryland hade en tekniker på arenan försökt övertala bandet att använda hans PA-system istället för deras egna. Browne, som blev imponerad av kvaliteten på ljudet, bad teknikern om att få se hur systemet fungerade. Det ledde till att teknikern visade Browne och hans band allt som krävdes för att driva det stora ljudsystemet.

Efter konserten satt Browne och hans band och pratade om allt som hade hänt under turnén och om alla människor som hade hjälpt till på vägen. Det var då som Browne skrev de första raderna till "The Load Out". Resten av texten skrev han tillsammans med gitarristen Lowell George och teknikern John Haeny.

"The Load Out" är en ikonisk låt som fortsätter att hyllas av musikfans och musiker över hela världen. Det är en kärleksfull hyllning till alla de människor som gör det möjligt för en konsert att bli verklighet, och en påminnelse om att musiken förenar människor från olika bakgrunder och erfarenheter. En låt som jag aldrig tröttnar på.

Låten hittar hittar du här
Trevlig start på en ny vecka önskar jag dig!

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.Det här är Fredagsmusik med Tommy. 

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här 

Fick anledning idag att prata om ensamhet, att känna sig utanför och att känna sig oälskad.
Många ungdomar i tonåren känner det just så och de där berättelserna som jag ibland får ta del av i mitt arbete skakar om och berör starkt.

Och på min väg hem från jobbet sjunger Bonnie Riatt om envägskärlek, om när kärleken tagit slut och man bara kan konstatera;

'Cause I can't make you love me if you don't
You can't make your heart feel something it won't

Och jag har alltid varit svag för den där Reid/Shamblin - låten från 1991 som Bonnie Raitt gjorde till sin och som tidskriften Rolling Stones rankar bland världens 300 bästa låtar. 18e plats som bäst på Billboard Hot 100 1991.
När Mauro scocco en gång fick frågan vilken som är världens finaste låt, sa han just denna och jag kan bara hålla med. 

Raitt har den där rätta känslan i rösten som kan beskriva smärtan, rädslan, ledsamheten och även om jag tycker att Kenny Rogers gjorde en fantastisk version håller jag det för Bonnies låt.
I vanliga fall älskar jag hennes gitarr. En av de bästa, men här är det Bruce Hornsbys piano som fäster sig och som tillammans med Bonnies röst skapar magi.
Och det är just när vi kommer till andra versen som jag som alltid lyssnar lite extra och inombords sjunger med. Jag kan varje ord.

"I'll close my eyes, then I won't see
The love you don't feel when you're holding me
Morning will come and I'll do what's right
Just give me till then to give up this fight"

Jag lever ett bra liv, men ibland känner även jag mig ensam och oälskad.


Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig.Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

Jag drömde i natt att jag befann mig i Nashville. När jag vaknade förbannade jag att jag någonsin skulle vaknat upp igen. För ibland kan drömmar vara så sköna, så flyktigt fantastiska att man bara vill vara kvar...vara kvar för alltid.
I drömmen stod jag på scenen på klassiska Café Bluebird och allt som jag ville ha fanns där.
I somras på flyplatsen i Denver lekte jag en stund med tanken att faktiskt åka vidare just till Nashville för några dagar. Jag stod vid gaten.
Jag hade ju fortfarande några dagars ledighet kvar....

Det här har fått mig att tänka tillbaka på mina egna resor till just Nashville, men också den där fantastiska serien med samma namn som med sina säsonger förgyllde så många kvällar och nätter för några år sedan.. Den där serien kan förövrigt vara det bästa som gjorts.
Jag älskade Deacon, som var en av de som bar huvudrollerna i serien och även om jag älskade Rayna och att jag inte hade ett öga torrt när hon dog, så kanske jag ändå föredrog Deacon tillsammans med Jessie framför Deacon och Rayna...

Jag gillar den där scenen då Jessie ( Kaitlin Doubledays) sjunger Learning How to Lose You på Bluebirds scen och Deacon kommer in och får se och höra Jessie på scenen. Den finns på youtube, men är tyvärr avstängd för delning. Istället finns Naschvilles officiella version bifogad nedan. Jag rekommenderar ändå att gå in på youtube och se versionen från serien. Ytterst känslosam.

Last night I left the kitchen singing Folsom Prison Blues
I'd been up doing the dishes drinking whiskey like we used to
You were Johnny I was June,
we'd fix it all with a tune
I was a fool for thinking this would be that easy

Jag sätter mig ner, tar in den där vackra låten, med den ännu vackrare texten och känner uppriktig saknad till den där serien Nashville som jag plöjde igenom säsong efter säsong i slutet av förra året.

Baby I'm still learning how to lose you
Like the kickback from a smoking gun it takes some getting used to
And I can't unpull the trigger, I can't make you call
And these ghost I treat like lovers ain't been helping me at all

Kaitlin Doubledays inlevelse och känsla berör starkt och jag kan inte låta bli att faktiskt tänka på när man själv varit där. Learning how to lose you. Så starkt, lidelsefullt, men vackert.
...och så lätt att känna saknad.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här.

Jodå , vi fick julkort även i år, trots att vi aldrig skickade något tillbaka. Trots att vi inte skickat några julkort de senaste 10 åren, eller kanske 20...?
Jag är så otroligt tacksam över dessa kort. Det är en julstämningshöjare utan dess like.
Alltid från samma avsändare varje år och alltid tillsynes skrivna med verklig kärlek. För vem skickar vykort annars idag om det inte är av kärlek?
Om ni läser det här; Tack!

Jag söker i min musikstreamimgtjänst,  finner snabbt vad jag letat efter. Bara genom att läsa titeln på den där klassiska låten förstår man var detta kommer sluta.  

Christmas Card from a Hooker in Minneapolis. Den definitivt sorgligaste jullåt som skrivits (utan att någonsin utgjort sig för att vara en jullåt), men kanske också den ärligaste, skitigaste och mest innerliga.

Hey Charlie I'm pregnant and living on 9th Street
Right above a dirty bookstore off Euclid Avenue
And I stopped takin dope and I quit drinkin whiskey
And my old man plays the trombone and works out at the track
He says that he loves me even though it's not his baby
He says that he'll raise him up like he would his own son
And he gave me a ring that was worn by his mother
And he takes me out dancin every Saturday night

Och det finns stunder då jag har lidigt med de där människorna. Kunnat ta in deras sorg och smärta. Mina Tom Waits - perioder i livet har varit svåra och långa, men jag har alltid kommit ut igen och full med ny levnadsenergi.

Hey Charlie I think I'm happy for the first time since my accident
And I wish I had all the money we used to spend on dope
I'd buy me a used car lot and I wouldn't sell any of em I'd just drive
a different car every day dependin on how I feel

Ibland kan den totala lyckan vara just en "used car lot" och även om det låter tragiskt i sig, kan jag inte låta bli att känna poesin i allt det där, känna det autentiska och verkliga. Tom Waits har aldrig varit en muntergök och det har passat bra för mig, för det är när jag som bäst behövt det. Behövt någon som förstår, som han alltid funnits där. 

En gång i tiden samlade jag på minnesvärda saker som han sagt. Jag skrev ner det i en bok som jag hade i en låda. Mitt favoritcitat var "It's hard to win when you always lose". Den mycket tragiska, men sanna meningen betydde mycket för mig under nittiotalet då jag tyckte livet var tufft mot mig.

Och medan låten Christmas Card from a Hooker in Minneapolis börjar närma sig sista versen kan man misstänka att det här slutar nog inte så bra ändå och som så många gånger förr kan jag konstatera att när man är på botten är det lögn i helsike att ta sig upp igen!

"Hey Charlie for chrissakes if you want to know the truth of it
I don't have a husband he don't play the trombone
I need to borrow money to pay this lawyer and Charlie hey
I'll be eligible for parole come Valentine's day"

Den här julen fick jag 5 julkort, men inget från Minneapolis. jag är tacksam för det.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

If loving you is wrong - I don´t wanna be right...

Tydligare än så där kan det inte bli. Inte vackrare heller. 

Och under hela december grubblade jag över den där bästa 70-talsrösten. Vem bar den? Ibland har det varit Don Henley, inte sällan Phil Lynott. Elvis såklart, både Presley och Costello, men i längden varar Röd Stewart och varje gång jag lyssnar på den där gamla hiten skriven av stax Records stallets främsta låtskrivare, förstår jag att det här är på riktigt. Kärleken, dedikationen, allt! 

Foot Loose & Fancy Free från 77. Som bäst 2a på Billboard top 200 (albumlistan). Det årets näst bäst sålda platta. Hade varit det främsta om inte Elvis så olyckligt gått bort i augusti det där året och kastat omkull skivförsäljningen. Rockiga Hot Legs klättrade högt i USA, men det var två ballader som från början släpptes som singlar; I was only joking och klassikern; You're In My Heart.

"I didn't know what day it was
When you walked into the room
I said hello unnoticed
You said goodbye too soon"

Hela denna fantastiska platta finner du här

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka.
Under fredagar framöver  presenterar jag de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

 

Låtarna Down home och Heart like a truck var ett par av de där låtarna som det lyssnades på under de veckor vi reste runt i mellanvästern i somras och Kaxiga Hailey Whitters och låten Everything she aint regerade tillsammans med Taylor Swift  och I bet you think about me, under våren.




Här nedan finner ni mina mest spelade låtar under 2022. Finns otroligt många guldkorn där. Håll till godo!




Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

Jag hade skrivit ett av mina bästa blogginlägg.
Det handlade om Jeff Beck och hans livsgärning som en av tidernas absolut främsta gitarrister inom Psykedelisk musik, Rock, pop, funk, jazzfusion och till och med techno. Han var en stilbildare inom alla dessa genrer.
Jag hade skrivit om hur han tog sig an den omöjliga uppgiften att ta över efter den stora stjärnan Eric Clapton i Yardbirds efter övertalning av sin vän Jimmy Page och inte bara gjorde det med bravur, utan också ändrade bandets inriktning från att vara ett bluesband till ett popband. Om hur han därefter 1967 tog med sig vännerna Ronnie Wood och Rod Stewart till USA och bildade Jeff Beck Group. Samma band som jag lyssnade på kvällen när jag tog emot nyheten att Jeff Beck gått bort.

Jeff Beck - säkert okänd för den breda massan, men en av de allra bästa för den smala massan. Han blev kanske aldrig den där superkändisen som sina gitarrkollegor Jimi Hendrix, Stevie Ray Vaughn eller Eric Clapton. Säkerligen eftersom att han aldrig själv sjöng sina låtar, men som gitarrist var han kanske t om med den främsta....

Jag hade skrivit en massa saker, men av någon anledning så försvann bara min text...

Så istället bjuder jag på min favorit-låt bland Jeff Beck- favoriter. Den gamla Curtis Mayfield låten som i stort sett alla artister framförde på 70/80 - talet, men aldrig framförts med den känslan som Jeff Beck och Rod Stewart lyckats med. 
Den där känsliga gitarren tillsammans med en röst utan dess like.
Magi!
Lyssna och njut.


Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka.
Under fredagar framöver presenterar jag de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

Det är fredag igen och i det så gäller det att få upp någon sorts känsla. Jag pratar om en go fredagsfeeling. Det kan vara svårt när man är trött och allt man vill är att bara sova. Men så spelar jag Tim McGraws nya album som är så genomgående bra och inte allra minst låten Sheryl Crow. Föresten, vem älskar inte Sheryl Crow? Jag gör det.
Men i detta fall så går jag igång på svänget och framförallt raderna i låten;

You're like the first time I heard Sheryl Crow on the radio
One song, had to have the whole record
Gonna be stuck in my head forever
I knew I'd never be the same again, you pulled me in
Like a sun soaked California winding road
Barefoot stripped down rock and roll

Det är så poetiskt, så genialiskt att jämnföra hur det var att bli förälskad i någon, med första gången man hörde Sheryl Crow sjunga.
Och vet ni? Det är precis en sån låt som jag själv skulle kunna skriva. Inte allra minst göra den där jämnförelsen.
Och så tänker jag på förälskelse och ,,,på kärlek.
Men det är nog ett annat inlägg.

Tryck på länken och lyssna på denna sköna låt. Trevlig fredag! 

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig.Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  


Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

Det gäller att hitta bra musik för att komma i den rätta stämningen.
Vad passar på en kall fredag i mars egentligen? 
Det rockiga, det lite skitiga får vänta.

Shelby Lynne och den tidslösa låten åker på som så många gånger förr.
Den där låten som egentligen är italiensk från början, men som Dusty Springfield gjorde till en hit. Jag har dock alltid föredragit den med Elvis, men så spelade Shelby in den och har varit så förknippad med henne sedan dess.

"No, you don't have
To say you love me
Just be close at hand
You don't have
To stay forever
I will understand
Believe me, believe me
I can't help but love you
And believe me
I will never tie you down"

Det är vackert så att det förslår.
Musik är absolut ett av det viktigaste som finns och när februari nästan tycks kunna ta livet av en, är det det enda man har kvar.

Kaffe i kombination till allting senare, men inte till alkohol. Där är jag inte. Men tedrickandet är över för den här gången och när det är nog är det nog.
Det finns en värld där utanför galnare än någonsin, men här inne sjunger Shelby för mig. Låt efter låt.
Som en fristad.  

Låten att njuta till har du här. Tryck på länken och lyssna ! 

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig.Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

För ett par veckor sedan var vi i Strawberry field-parken som ligger som en park i parken i gigantiska Central park i New York. Jag promenerar gärna där när jag är i stan eftersom att det är en lugn, vacker och fridfull park. Dessutom är det en tyst park och det gör det hela väldigt speciellt. Att det också var just här som John Lennon blev skjuten gör det också känslosamt att vara där.

Jag kan inte säga att jag varit ett stort fan av Beatles, även om jag förstås uppskattar många låtar ur deras stora låtskatt. Däremot har jag alltid gillat George Harrison både som låtskrivare, gitarrist och sångare. Idag handlar  mitt inlägg dock om en John Lennon låt som jag tycker mycket om.

"Watching The Wheels" skrevs som en reaktion till den besvikelse många fans kände och utryckte  när John Lennon drog sig tillbaka efter många hektiska år i offentligheten med turnéer och samhälls-engagemang. Lennon hade fått utstå rätt mycket negativ kritik (inte allra minst från media) för att han valt att lämna rampljuset och han ville med låten förklara  att det var ok att bara existera och att man inte behövde stå i centrum hela tiden. 

Ofta kan en låt gå snabbt att skriva och detta borde kunna vara en sådan. Men ibland behöver låtar liksom mogna fram innan den är klar.  "Watching The Wheels" är definitivt en sån låt.

Lennon började skriva låten 1977 och i grunden var låten hans svar på medias ofta elaka kommentarer för att han nu valt att leva ett annat liv, men han ville också att "Watching the Wheels" skulle ge olika perspektiv.  Samtidigt som den skulle kunna tolkas bokstavligen och beskriva hur han stod i fönstret hemma i Dakota building och såg hur bilarna åkte förbi hans fönster, så  skulle den beskriva  hur det är att bli äldre och acceptera sitt liv som det är.

Dess ursprungliga arbetstitel var "Emotional Wreck", men 1978 ändrade han den till 'People'. Fler versioner skulle dock göras  innan den blev färdig och innan den fick sitt slutliga namn skulle den också under en tid gå under namnet I´m crazy. 

Vid ett tillfälle där John Lennon berättade om låten minns jag hur han sa att "hela universum är ett hjul" Hjulen går runt och runt. "

I augusti 1980 gick John Lennon in i studion och spelade in låten. Tragiskt nog skulle låten släppas postumt 1981 som den tredje och sista singeln från hans Double Fantasy- album.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka.
Under fredagar framöver presenterar jag de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

Det fanns en tid då Vince Gill var den stora gitarrhjälten på countryhimmelen. Det var alldeles innan Brad Paisley blev countryns svar på hårdrockens Yngwie Malmsteen.

Jag hade väldigt lätt för att ta till mig Vinces välpolerade gitarrsound, hans röst, hans låtar...
De senaste dagarna har jag gått som i trans och ständigt när tillfälle givits lyssnat på Kelly Clarkssons duett med just denna Vince Gill i låten Don´t rush.


Raderna:


"Stopping every minute just because you're in it
Wishing everyday was Sunday, you're right next to me
It's how it's supposed to be"


Låter så rätt. Så förföriskt romantiskt. Så enkelt, okomplicerat och oskyldigt.


"Throwin' the map out of the window
Taking the long way around
To a secret place where no one could find us
A little place we can call our own
Come over here and take a picture
Something we can hang on to
We can look back and try to remember
All the crazy things we gonna do"


Ibland och säkert ganska ofta är just de där enkla meningarna de vackraste och hur än man försöker linda in orden i en perfekt skapelse, kommer det alltid kunna slås av just det enkla, det självklara, det nakna..


Det är fredag morgon. Jag är inte ensam hemma.


Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka.
Under fredagar framöver presenterar jag de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

Det är fredag igen och i det så gäller det att få upp någon sorts känsla. Jag pratar om en go fredagsfeeling. Det kan vara svårt när man är trött och allt man vill är att bara sova. Men så spelar jag Tim McGraws nya album som är så genomgående bra och inte allra minst låten Sheryl Crow. Föresten, vem älskar inte Sheryl Crow? Jag gör det.
Men i detta fall så går jag igång på svänget och framförallt raderna i låten;

You're like the first time I heard Sheryl Crow on the radio
One song, had to have the whole record
Gonna be stuck in my head forever
I knew I'd never be the same again, you pulled me in
Like a sun soaked California winding road
Barefoot stripped down rock and roll

Det är så poetiskt, så genialiskt att jämnföra hur det var att bli förälskad i någon, med första gången man hörde Sheryl Crow sjunga.
Och vet ni? Det är precis en sån låt som jag själv skulle kunna skriva. Inte allra minst göra den där jämnförelsen.
Och så tänker jag på förälskelse och ,,,på kärlek.
Men det är nog ett annat inlägg.

Tryck på länken och lyssna på denna sköna låt. Trevlig fredag! 

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig.Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Vill du läsa tidigare "Fredagsmusik med Tommy" hittar du dem här

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.

Semestern är slut. Jag har gjort min andra vecka på jobbet.
Men inte för så länge sedan var jag ute på vägarna och under drygt två veckor avverkades nästan 600 mil. Det kräver sin musik.
För en av de viktigaste ingredienserna när man är on the road är just att lyssna på skön musik. I USA är det bara att välja att vraka bland alla lokala radiostationer. För vår del var det självklart att kryssa mellan de olika Countrymusik-kanalerna som fanns i mellanvästern. Förutom mycket George strait och Garth Brooks var det just de här låtarna som spelades mycket och som fick vår uppmärksamhet.
Här kommer sommarens låtar enligt mig.
Lägg till listan bland era favoriter, lyssna, njut och ta hand om helgen. Den kommer aldrig mer åter... Men musiken består.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig previligerad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Jag har efter en längre stund fundering bestämt mig för att presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy

En intensiv dag går över i en rofylld kväll och jag lutar mig tillbaka, blundar och koncentrerar mig på ...ingenting.
Sedan kommer tankarna, en efter en..
Det fanns en tid då jag bara lyssnade på "de fyra".
Jackson Browne förstås, John Mellenkamp var en självklarhet, John Hiatt klarade jag mig inte utan och ingen skrev smartare texter än Elvis Costello.
Jag levde och dog med dessa musikaliska förebilder.
Det fanns drömmar som omgav mig om att en dag kunna skriva en egen "Your bright baby blues". Jackson Browne var mästaren.
Någon gång skulle jag likt Mellencamp ha en egen "Cherry bomb". Det bara var så.

Och sommaren 1990 sa jag upp mig från mitt jobb på Pressbyrån, jag var 22 år och tänkte erövra världen.
Jag stod ensam i ankomsthallen på JFK och väntade på att den där turvågen som skulle komma hela vägen från Hudson river, skulle ta mig med bort och in i det evigt sköna.

Jag mötte sommaren i Connecticut det året och kanske borde jag stannat kvar i Greenwich året ut, eller iallafall till vintern kom. Kanske borde jag stannat i New England...för gott.
men rastlösheten och den där längtan ut på vägen kom fort och våldsamt och där tog kärleken stryk för att jag skulle möta mina musikaliska preferenser i sin rätta miljö.

Jag åkte Greyhoundbuss genom det där enorma landet, bodde på en bordell i Gretna utanför New Orleans, levde på en strand i Key west. Jag åkte över Rocky Mountains och levde på en båt förankrad utanför Cubas kust. Hela tiden var musiken så närvarande. John Hiatts låtar, Ry Cooders gitarr..
Jag besökte scenerna, jag besökte det som inspirerat till musiken och jag spelade sönder mina kassettband på min medhavda Sony walkman.
Alla barer och hostels, allt billigt öl och drömmar som dog. En solnedgång i mäktiga Mississippi och nyvunnen vänskap som aldrig därefter skulle återupptas.
Från öst till väst, från norr för att sedan åka söderut och hela tiden med ett ledmotiv;

"Highways and dance halls
A good song takes you far
Your write about the moon
And you dream about the stars
Blues in old motel rooms
Girls in daddy's car
You sing about the nights
And you laugh about the scars"

Jag var 22 år och hade hela livet framför mig, men det enda som betydde något var de där sångerna, romantiken, drömmarna och vägen.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig previligerad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy

Jag bär min Willie Nelson Tisha med stolthet.
När jag växte upp spelades det mycket countrymusik i mitt hem.
Johnny, Waylon, Kris, Merle och Willie. Blandannat skall tilläggas. Det fanns plats för mer.
Johnny Cash var den som farsan och brorsan lyssnade flitigast på. Jag föredrog Willie Nelson.
Ju äldre jag blev skulle jag inse vilken fantastisk låtskrivare och artist han var och fortfarande är.
Och jag tänker på att det alltid funnits något speciellt där i relationen mellan Willie och hans gitarr "Trigger". En Martin N-20. Det där som skapat ett helt unikt sound.
Jag minns att jag aldrig förstod varför att han spelade på en klassisk gitarr och inte en western-gitarr som de där andra country-stjärnorna. Däremot förstod jag magin, Willie Nelsons speciella sätt att få fram de där tonerna, slå an de där ackorden som ingen annan kunde.
Och samspelet...
Och jag tog in låtar som Crazy (den där sången han skrev till Patsy Cline på tidigt 60-tal) och Funny How Time Slips Away och hur jag älskade hur han gjorde låtar som Always on my mind och Blue eyes crying in the rain till hans egna.

I snöovädret till jobbet i morse lyssnade jag på Willies platta Last man standing som kom för fyra år sedan.
Det är så vackert.
I slutet av den här månaden, den 29 april fyller Willie Nelson 89 år.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.

För några dagar sedan berättade min musiklärarkollega att han vid en spelning framfört några Crosby, Stills and Nash - låtar och det fick mig att tänka tillbaka hur jag för ett år sedan såg på CBS Sunday morning med Anthony Mason och den förinspelade intervjun med gruppens forna medlemmar. Det föranledde att jag igår kväll letade och fann intervjun på Youtube och fick se den på nytt.
Crosby, Stills and Nash - En sån supergrupp, ett gäng musikaliska genier och 50 år senare pratar de inte längre med varandra.
Tragiskt.
Graham Nash säger i och för sig att han ofta pratar med både Neil Young (som inte var med i programmet) och Stephen Stills, men inte David Crosby. Bortsett från att man inte kunde få se dem tillsammans, var det trevliga intervjuer där det bland annat berättades om hur en av århundradets supergrupp bildades och där jag lät mig själv försvinna bakåt i tiden...
Tiden då jag själv upptäckte dem och började lyssna på deras musik. Det nordamerikanska svaret på det svenska Abba, men istället för tidigare band som Hootenanny Singers och Hep stars kom de här killarna från The Hollies, Byrds och Buffalo Springfield.
Vilken supergrupp för sin tid!
Graham Nash berättade att han aldrig ville ta med Neil Young och när han frågade Neil vad han skulle kunna tänkas tillföra denna supergrupp svarade Neil Young;
”Magi” Har du aldrig hört våra gitarrer ihop, min och Stephen Stills?
Young pratade om Buffalo Springfield största varumärke, hans och Stills gitarrer ihop. Graham Nash lät sig övertygas. Dock tycktes den där lilla parentesen att de alltid bråkade utelämnas och det fortsatte förstås sedan i supergruppen Crosby, Stills, Nash och Young.

Någon gång i slutet av åttiotalet pluggade jag på komvux för att läsa upp min tvååriga gymnasielinje till tre år så att jag kunde söka in till universitetet. Där träffade jag en kille som skulle komma betyda mycket för mitt musikintresse. Honom har jag nämnt flera gånger tidigare och tyvärr minns jag inte vad han hette, men han var något yngre en jag, fixade extrajobb till mig på en flyttfirma och lärde mig allt om Bob Dylan, The Band, Neil Young, Jackson Browne och Billy Bragg, Woody Guthrie och Crosby, Stills, Nash.

Han fick upp mina ögon för god musik och bland annat introducerade han mig för låten Our house...

I dag har förövrigt gruppens bästa platta Deja vu spelats i mina rum och jag har ryckts med och hänförts av Joni Mitchell - skrivna låten Woodstock, Almost Cut my hair, Carry on, Everybody I love you, samt en av de vackraste låtar som framförts; Our house.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig previligerad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.

April skall avslutas
Ny tid är här.
Kaffet är svart och hett och jag tillbringar kvällen åt musik. Den främsta anledningen är att jag måste bli lugn. Musik kan vara en bra medicin för att skapa lugn inom mig.
Dagen har varit en av de sämre.
Världen är fortfarande tokig och Dany Okeefe sjunger direkt till mitt hjärta.
Good time Charlie got the blues
Klassiker som "the road" och "Quits" sedan.

The Eagles lärde sig skriva av Jackson Browne och Jackson Browne lärde sig av Danny O´keefe.
Jag går till botten i musikmyllan, till själva kärnan till allt det där vackra och intelligent smarta.
Snygg produktion. Inte det där skitiga, men sköna från 70-talet.
Man nyktrar till genom åren, liksom snyggar till sig.

Jag kommer att tänka på en teveintervju för några år sedan där Danny berättade om just den där låten Good time Charlie got the blues.
Historien om unga rastlösa män som fastnat i livets återvändsgränd, medan deras vänner är på väg åt något bättre. Om Charlie som lever ett liv på efterkälke och tar piller för att lindra smärtan...
Jag har alltid varit svag för den där låten. Svag för just den där stämningen som finns i den. Den var olik allt annat som jag hörde som barn. Elvis gjorde den till en världshit. Jag spelade sönder kassetbandet, sedan skivan.
Utsattheten och utanförskapet har inte minskat med tiden. Låten fortfarande lika skrämmande aktuell.
Det där tänker jag på i dag.

"You know my heart keeps tellin' me
You're not a kid at thirty-three
You play around you lose your wife,
You play too long, you lose your life

Got my pills to ease the pain,
Can't find a thing to stop the rain
I'd love t'try and settle down,
But everybody's leavin' town"

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.

Tveksamt om det för mig funnits några viktigare musikaliska förbilder än Glenn Frey och Don Henley.
Minns första gången jag hörde den där plattan Hotel California. Det var andra hälften av sjuttiotalet. Farsan hade lånat skivan. Han spelade den för oss barn och han var upprymd och entusiastisk. Han sa att det var bra grejor. Bara skivkonvolutet gjorde mig skitskraj. Men det som gjorde mig riktigt, riktigt skraj var att farsan älskade det. Det där var absolut inte vad vår far hade fostrat sina söner att lyssna på. Iallafall förstod jag det inte där och då. Jag tog avstånd. Tänkte inte lyssna på sån där flummusik. Någon måste säga i från. En liten pojk mot en hel västvärld som tagit det där pojkbandet från kalifornien till sina hjärtan.
I all hemlighet älskade jag vad jag hörde och i hemlighet spelade jag den där plattan gång efter gång. Allt skedde i smyg. Min yngre bror Ronny fick absolut inte veta att hans bror och förebild kapitulerat så lätt. Hans far må falla, men inte hans storebror.
Fyra låtar på första sidan. Fem på den andra. Första låten; Hotel California. Detta mästerverk som skulle förändra en hel musikgeneration.
Glenn Freys verk tillsammans med Don Henley och Don Felder. Felder som inleder det där klassiska gitarrsolot som sedan exploderar när Joe Walsh tar över. Kanske den bästa låt som skrivits.
Nummer två på plattan; New kid in town. Vilken öppning. Bägge två blev ettor på Billboard top 100!
Spår 3 Life in the fast lane. Även den högt på Billboard och sedan sista spåret på första sidan:Den sagolikt vackra wasted time. Allt det där minns jag utan att behöva kontrollera. Jag blir äldre och minnet sviker mig allt oftare, men vissa saker försvinner aldrig.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.
Nu handlar det om en man som har precis det där han kan önska sig, bortsett från en liten detalj.....
Han saknar någon att dela allt det där med, en följeslagare genom livet...

Året är 1969 och Peter Green är i högform och skriver denna fantastiska låt "Man of the world" och han passar på att sjunga den själv.
Det är innan LSD-intaget och schizofrenin tvingar honom lämna bandet och det är under den period då bluesigheten är konstant.
Efter 1970 byter liksom bandet skepnad. Allt är lite annorlunda innan plattan Rumours slår ner som en bomb 1977 och blir en av rockhistoriens bäst säljande album.
För det är när paret Stevie Nicks och Lindsey Buckingham blir medlemmar i bandet som det stora kommersiella genombrottet kommer.
Vid det laget har man lämnat bluesmusiken bakom sig och spelar istället en välarrangerad melodisk pop.

Även om flera av mina favoritplattor med Fleetwwod Mac faktiskt har gjorts senare, så finns det någon form av oskuldfullhet och renhet över de här låtarna som jag älskar. Just de där som görs mellan 1967-1970.

Kanske är det just för att jag har någon form av romantisk förhållningssätt till hur de där musikerna och framförallt gitarrhjältarna under just den där tiden avlöste varandra i diverse olika band.

Peter Green som tar över efter Eric Clapton i John Mayall's Bluesbreakers då Clapton bildar Cream och hur Peter Green i sin tur ersätts av Mick Taylor, som sedan går vidare till The Rolling Stones.

Green lämnar Bluesbreakers och bildar sin egna grupp med Mick Fleetwood och John McVie. Han väljer att kalla gruppen Peter Green's Fleetwood Mac. Det blir Albatross, Black Magic Woman, Oh Well och Man of the World. Bland annat...

Jag ägnar förmiddagen åt att sitta ute och bläddra i et gammalt nummer av tidningen Rolling stone. En artikel om Peter Green fångar min uppmärksamhet. Därav detta inlägg. Artikeln bygger på en intervju med Mick Fleetwood. Mick med Peter Greens klassiska Gibson Les paul i famnen som Green sålde till Gary Moore och som nu ägs av Kirk Hammet. Mick Fleetwood berättar hur han saknar sin vän och att inget blev som det skulle när Peter Green lämnade bandet. Att Peter Green är den bästa gitarristen som spelat i bandet, Om den livslånga vänskapen och om ödesdigra beslut längs vägen.

Jag tittar på den där bilden med Peter i mitten och John McVie höger i bild. I oslagbar duo av sin tid. Till vänster i bild syns Danny Kirwan. Danny; ännu en av dessa musikaliska genier som tog Fleetwood mac till nya höjder med sitt gitarspelande och sin kemi med Peter Green och de andra i bandet. Han fick aldrig den publicitet som han borde fått. Det skulle nog Peter Green hålla med om, om jag frågat honom.. Danny Kirwan gick föresten bort för ett par tre år sedan, utblottad och hemlös. Att vara en kulturarbetare innebär inte allt för sällan sådana öden.
Jag tittar på den där bilden igen.
Gamla svartvita bilder från 60-talet kan vara som att de pratar med en. Sedan tittar jag på youtubevideon nedan. Mer äkta än sådär kan det aldrig bli.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.

Dagen börjar med förberedelser inför en skolavslutning med live-musik och allt som skall roddas inför en sådan fest. Härligt att man återigen kan samlas alla ha en "riktig" avslutning.
När allt det här är över...då jag är så där väldigt nära en längre ledighet och vill pausa litegrann för att sedan ta fart och klar de sista arbetsdagarna, tänker jag ladda med Dr John.

Dr john började jag lyssna på runt -87 då min musikaliska resa tog fart på allvar. Jag genomgick min musikaliska frigivelse och tog in och konsumerade allt för mig nytt som jag stötte på. Ganska snart skulle det stå klart för mig att en större bluespianist var svårt att frambringa.”Right Place, Wrong Time” från 1973 blev snabbt en favorit. En låt som säkerligen ett hundratal hip-hop producenter senare har samplat.

Medan åren gick så försvann Dr john för mig, även om jag uppmärksammade de Grammies han fick och annat som skrevs om honom. För bara ett par veckor sedan såg jag på youtube när han invaldes i Rock and Roll Hall of Fame 2011...

Jag minns att jag fascinerades av hans stora arbetskapacitet. 300 sånger varje år där de flesta gavs bort till andra artister och musiker. Som ung låtskrivare med ambitioner i slutet av åttio-talet drogs jag till hans texter om sin uppväxt i New Orleans som inte sällan handlade om spöklika och voodoo-inspirerade saker som både skrämde och eggade mig. Mystiken i det han gjorde berörde starkt.

Och jag inser att jag snart igen måste se The Bands; The last Waltz och gotta mig i när Dr John är med vid pianot och framför Such a night.
En sån skön låt.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.

Varje sommar behöver sitt ledtema och finns det något som förtjänar det så är det är det Sven-Ingvars-låten När solen färgar juninatten. Det var Thomas Andersson Wiij som ”återupptäckte” den där gamla bortglömda låten då han letade efter en låt att framföra i så mycket bättre. Eller, det var rättare sagt Peter Le Marc som skickade den till Thomas som direkt fastande för värmlandspoeten Tor-Leafs Styffes vackra text, anpassad av Sven - Erik Magnusson.
Andersson Wiij har verkligen gett den där låten ytterligare en dimension, en själ djupare än sommaren själv. Idag flitigt spelad på både bröllop och begravningar …och som i kväll i mitt hem.
Och kan det bli mer juni och sommar än så här?
Och visst funkar den en midsommarkväll?
Ni förstår säkert vad jag tycker i denna stund

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.

För en vecka sedan satt jag vid ett hav med sand mellan tårna. Jag det gjorde jag förövrigt i ett antal dagar därefter. Nåväl, iallafall när jag satt där och lyssnade på vågornas brus och måsarnas skrän, så funderade jag just på det där vad som är den ultimata "vid havet musiken". Jag kom snabbt fram till att det finns väldigt mycket musik och välja mellan och att allt handlar om vilken sinnesstämning man är i och dessutom vad man i slutändan gillar för musik.
Trots det och trots det vida spannet mellan Peter Lundblads Ta mig till havet, eller Jussi Björling med Till havs så bestämde jag mig för att ta reda på vilken låt som jag tyckte passade in just nu där jag satt och befann mig.
Jag behövde inte tänka länge....

Ni som följt mig här på bloggen i några år vet att jag ofta återkommer till Zac Brown Band. Detta underbara band frå Atlanta, Georgia som gör så skön musik och har gjort så många låtar som betyder så mycket för mig. Om jag skulle välja ut en låt som skulle få rulla hela sommaren så skulle det bli en Zac Brown Band låt.
Toes.

I got my toes in the water, ass in the sand
Not a worry in the world, a cold beer in my hand
Life is good today, life is good today

Precis så där helt enkelt.
Så skruva upp, njut av solen i helgen och låt zac Brown och hans band få underhålla dig.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.

Jag har semester...ett tag till och vad passar då inte bättre än att lyssna på musik, oavsett om man har det lite gott så där i bakgrunden, eller lyssnar aktivt. Så här års väljer många att göra sköna sommarlistor med sin favoritmusik som man vill lyssna på under sköna (kanske lediga) sommardagar. Själv har jag inte fått ihop en riktig sommarlista i år, men om jag fått det så har jag en aning om vad för låtar jag skulle vilja ha med.
Först giganten George Harrison och My sweet lord. Den där låten ger en skön känsla och förväntan om vad som sedan skall komma. Sedan Fire and rain med James Taylor tätt följt av Dylan och Shelter from the storm....
Sedan en skön blandning med låtar av Don Mclean, Rod Stewart, Elton John, The Band, Eric Clapton och Fleetwood Mac.
Där någonstans tar drömmarna vid och mina ögon är nu slutna.
(För det är sånt som fin musik gör med en)
Men så vaknar jag plötsligt upp ur min sköna minnesloop av odödliga låtar, någonstans där i början av George Harrisons klassiska intro av Here comes the sun och jag är med från första stund och sjunger "Little darling, its been a long, cold, lonely winter"
George Harrison har alltid varit min favorit Beatle både som låtskrivare och person och just den där låten som skrevs under ett träd i Eric Claptons trädgård kan vara en av de mest hoppgivande låtar som skrivits.

Juli, sommar och lite kvar av semestern.
Jag är tacksam för solen, jag är tacksam för så mycket som mitt liv berikats med. Och jag är tacksam för musiken förstås och de där odödliga sångerna som man inte kan vara utan,

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.

Min bror Ronny skrev en gång om medelåldersmän med gitarrer.
Han har rätt.
Det är något speciellt med dem och i den sköna sommarkvällen vill man liksom ha musik som passar till sinnesstämning och för stunden. Det är där som Atlanta Rythm Section kommer in. De där otroligt kompetenta musikerna som får det att svänga så förbaskat skönt. Det är sydstatsrockens skitiga värld, men i kväll i en mer smoth-tappning.
Här är det nu 1976 framfört av medelålders män på 2000-talet.

Året innan jag flyttade till Georgia på nittiotalet, hamnade det där bandets sångare Ronnie Hammond i bråk och sköts av en polis. Detta riktigt allvarligt.
Detta i Macon som senare skulle bli den stad där jag bodde.
Historien levde kvar när jag kom dit och ett par år senare, såg jag den avskedsshow som Atlanta Rythm Section hade för Ronnie Hammond.
I Macon, på mäktiga klubben Whiskey River.
Ronnie var fortfarande inte helt återställd efter skottskadan (och blev nog så aldrig), men jag minns att jag tyckte att det där bandet var riktigt häftigt!
Och nu anno 2022 är det Atlanta Rythm Section som gäller, eller om man så vill; ARS.
Jag är ett fan.

Kväll går mot natt och där någonstans när en ny dag gryr, kommer antagligen So into you spelas en sista gång för de närmaste kommande timmarna.

Jag är sugen att själv greppa gitarren och kan inget annat än att hålla med om att det är något speciellt med medelålders män och deras gitarrer.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.

Semestern är slut. Jag har gjort min andra vecka på jobbet.
Men inte för så länge sedan var jag ute på vägarna och under drygt två veckor avverkades nästan 600 mil. Det kräver sin musik.
För en av de viktigaste ingredienserna när man är on the road är just att lyssna på skön musik. I USA är det bara att välja att vraka bland alla lokala radiostationer. För vår del var det självklart att kryssa mellan de olika Countrymusik-kanalerna som fanns i mellanvästern. Förutom mycket George strait och Garth Brooks var det just de här låtarna som spelades mycket och som fick vår uppmärksamhet.
Här kommer sommarens låtar enligt mig.
Lägg till listan bland era favoriter, lyssna, njut och ta hand om helgen. Den kommer aldrig mer åter... Men musiken består.

För ett par år sedan fann jag denna raritet hängandes på en marknad bland Iron Maiden och Metallica tishor. En turnétröja med Carlo Santana från 2006 och som följde albumsläppet med samma namn 2005.
Carlos Santana - denna gitarrhjälte och levande legend! Den där gitarren som alltid lyckas få mig på gott humör. Det där albumet är en riktig höjdare och om jag inte minns helt fel så gick den direkt upp på andra plats på Billboard Hot 200.
Personligen älskar jag väldigt mycket  I just feel better med Steven Tyler på sång och vackra Trinity förstås i ett sagolikt gitarrmöte med Kirk Hammet...
men en november eftermiddag som den här föredrar jag svänget med Mary J Blige på sång i My man och  den spelar jag spelar om och om igen. 
Då kommer den där härliga fredagsfeelingen fram.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.  

Jag fick ett meddelande skickat till mig från en vän.
Allt som stod i det var en länk till en låt.
Friday I´m in love, med the Cure.
Och det kunde varit just så…bara en låt-länk, men det var så mycket mer än så…

De första åren på 90-talet var vilda och i all grad ganska destruktiva år i mitt liv, när jag ser tillbaka på den tiden. Det mesta missbrukades (med undantag av droger). Det kunde också märkas på mitt val av musik som jag gärna lyssnade på som skilde sig ganska markant från det som jag brukade lyssna på.
The Smiths, Morrissey och The Cure. Ingen direkt upplyftande musik om man säger så.

Gitarristen, sångaren och låtskrivaren Robert Smith i The Cure spred liksom Morrissey ganska deprimerande låtar och musik och så här efteråt kan jag förstå varför jag föll för den där Goth/post punk musiken. För i allt festande och det som jag trodde hörde livet till fanns en mörkare sida hos mig som närdes av musiken jag konsumerade.
Att the Cure en dag skulle skriva den ultimata fredagsfeelgood-låten fanns det nog ingen som trodde där på åttiotalet då gruppen kanske var som störst.
Friday I'm In Love var en av låtarna på bandets nionde album med namnet Wish, och har med tiden lustigt nog blivit den mest populära låten som The Cure någonsin släppt, trots att de egentligen alltid varit ett riktigt depp-band.. Kanske inte just för att det blev en sådan stor hit 1992, utan mer för att det blev en låt som radion aldrig glömde och med tiden ofta använts i flera teveprogram och filmer sedan dess. Själva titeln har dessutom blivit som ett slags slagord som The Cure alltid kommer förknippas med.

För mig var det dock musikvideon till låten som till en början drog till mig mitt intresse. MTV regerade fortfarande. The Cure i centrum som gör låten framför olika bakgrunder på en scen, samtidigt som olika rekvisita dyker upp och kläder bytts. Flera statister vandrar omkring och orsakar kaos och till slut förstörs allting innan basisten Simon Gallup hukar sig och kikar in i kameran medan han bär en brudslöja och håller i ett glas champagne. Jag minns att jag aldrig blev klok på den videon, men ändå fascinerade mig till en sån grad att jag inte kunde låta bli att titta på den.
Idag så är låten för mig just den optimala feelgood-låten och med dess enkla ackordföljd och i låtsnickeri-sammanhang, ett genialiskt sätt att bygga en riktigt klassisk hitlåt på. Enkel och medryckande.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig.

Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Tack för att du är med mig i Fredagsmusik med Tommy.

Det är 1983. Jag är femton och svårt förälskad. På Allhem i Färgelanda visar man fortfarande film en gång i veckan. Jag och hon den där vackra, glädjespridande och underbara flickan går och ser En officer och en gentleman. Soundtracket med Up where we belong med Joe Cocker och Jennifer Warnes. Så vackert och rätt. Men det är inte den låten som fångar och totalt knockar mig. Nej, utan "Tunnel of Love".
Visst kände jag till Dire Straits vid den här tiden och visst hade jag haft mina stunder till debutalbumet som kom på 70-talet med samma namn som gruppen. Den där plattan så full med magi, Sultan of swing, down to the water line, six blade knife...för att nämna några.

Tillbaka till en officer och en gentleman, tillbaka till Tunnel of love. Tillbaka till Nordsjökusten och Whitley Bay, längs Cullercoats och Rockaway beach. Så här efteråt inser jag att det handlar om resan. Om den där resan som låten tar med mig på. Hur låten är uppbyggd. Själva introt som är ett genialt arrangemang av Hammerstein och Rodgers Carousel Waltz från musikalen Carousel. Tempoväxlingarna, Knopflers röst som aldrig varit bättre, det där gitarrsolot som måste vara bland de 20 bästa som gjorts och så outrot... Har det någonsin gjorts ett mäktigare outro inom populärmusiken?

2022 framträder fortfarande den där speciella doften från ett Allhem 1983 vars publik som förväntansfullt vill se Richard Geres rollfigur Zack Mayo kyssa Debra Wingers dito Paula Pokrifki. Jag kan känna hettan, jag kan känna min förväntan på kvällen som sträcker sig långt längre än biobesöket. Och så rysningarna varje gång den där Schecter Custom Stratocastern hörs.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Tack för att du är med mig i Fredagsmusik med Tommy. 

På måndag är det Halloween och vad är inte då mer passande att titta på och lyssna på lite skön Halloweenmusik? 

Halloween - USAs näst största högtid.
Den där högtiden som var helt ofirad i det här landet fram till de första åren på det här milleniumet.

Och jag är egentligen inte mycket för firanden, men om jag nu skulle firat Halloween på måndag, så hade jag gjort det i New York. Ingen annan stad kan fira Halloween som New York. Jag hade suttit på min favoritrestaurang i Little Italy och ätit en brakmåltid och jag hade sedan kanske kollat in alla de där paraderna. Och någon gång (men inte denna) hade jag gått med i den där paraden "New Yorks Village Halloween Parade" , världen största Halloween parad med över 50 000 "kostymdeltagare" och 2 miljoner åskådare skulle se mig glida fram i en oidentifierad utstyrsel.

Istället kommer jag tillbringa dagen på resande fot, men i mina lurar ha Lou Reeds 15e album (och kanske det bästa) New York och lyssna på alla de där New York - skildringarna.

"But there ain't no Hairy and no Virgin Mary
you won't hear those voices again
And Johnny Rio and Rotten Rita
you'll never see those faces again
This Halloween is something to be sure
Especially to be here without you"

Halloween Parade är en av de tre, fyra bästa låtarna Lou Reed gjort och då är det bra, för den här mannen har gjort mycket gott i musikväg.

och nu..
i denna stund tänker jag på maten, på pumpkin pie följt av Pumpakaka med äpple toppat med varm aprikosmarmelad.
Jag är hungrig.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig. Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar presenterar jag de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Tack för att du är med mig i Fredagsmusik med Tommy.

Det är i slutet av nittiotalet och jag lever ut det sista av mitt studentliv. Jag bor i Macon, Georgia, går en Masterutbildning och är egentligen klar med allt det här som hör en utbildning till, men så vill jag ha ett sista äventyr, en sista knorr på livet innan det är dags att träda in i vuxenlivet för gott...Det skall tilläggas att jag vid det här laget får anses nåt vuxenlivet för länge sedan, jag började att studera ganska sent, men mentalt är jag ännu inte riktigt redo för att anse mig färdig...

För några veckor sedan fick vi i Så mycket bättre se Maja Francis göra låten Please remember me. En som hon sa, cover på Lasse Stefanz "Tänk på mig ibland". Det som inte sas var att det i sin tur är en cover på en monsterhit med en av mina favoritartister Tim Mcgraw.

Och
Det var just där i Macon som jag skulle höra Tim McGraw för första gången. Country var en genre som jag var uppväxt med, men inte längre hade någon direkt kontakt med. Det skulle nu snart bli annorlunda när jag flyttat ner till amerikanska södern...
 
Jag brukade ha på tevekanalen CMT (Country music television) när jag var hemma och helt plötsligt så hörde jag den där låten som fick mig att haja till.  
Something like that
Allting runt mig stannade. Vilken låt!
Det skulle visa sig att Tim McGraw höll på att slå igenom och ganska snart skulle han tillsammans med sin lika framgångsrika fru Faith Hill bli bland de absolut främsta countryartisterna.

 

Sedan skulle jag bli fast och Tim McGraw är fortfarande en av de artister som jag alltid återkommer till.
Please remember me blev ytterligare en sån där låt som jag fastnade för. Det var något med den där musikvideon...något med hans röst...



Please remember me skrevs av en annan känd artist som jag gillar; Rodney Crowell tillsammans med den framgångsrika låtskrivaren Will Jennings. Will Jennings är säkert okänd för de flesta. Låtskrivare är ofta det, men för mig är han den som skrev Eric Claptons monsterhit Tears in heaven, han som gjort ett antal låtar till Whitney Houston, Roy Orbinson, Jimmy Buffet, Mariah Carey, BB King....för att nämna några...
Han har vunnit ett gäng Grammis, ett par Golden Globe awards och ett par Oscars för bästa musik.. För mig är Will en av de främsta låtskrivarna.

Tillbaka till Tim McGraw.
Enligt Spotify är han en av de som jag lyssnat mest på under 2022.
Jag sätter på en spellista, slår mig ner i fåtöljen. Tittar på den där bilden med mig och en gallon öl. Lägger den åt sidan, smuttar på mitt heta te och lutar mig tillbaka, lyssnar, blundar och njuter.

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv. Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser.
Det här är Fredagsmusik med Tommy.
Trevlig lyssning och en fin kväll önskar jag dig.

På bilden jag tillsammans med en öl. En bild tagen på en flygplats. Jag på väg till London. På dagen 9 år sedan. Jag yngre, betydligt yngre, men inte ung. Tiden flyr. 
Nu är jag på väg någon annanstans, men först sömn. Känns som att jag skulle kunna sova i hundra år. 
Nu sovdags - i morgon support för att lösa de problem jag för tillfället har för att publicera inlägg med video. Mitt bloggande går för stunden på lågvarv. I vanliga fall skulle jag varit irriterad. Nu är jag dock alldeles för trött för det.