Semesterdagar del 4 - När marken skakar
I nådens år 2024, någon vecka innan den stora semestern, kom beskedet att Färgelandas största privata arbetsplats ansökt om konkurs. Min son ringde, han var på plats och berättade, och en minut senare låg nyheten ute på alla stora svenska nyhetskanaler. En mycket hårt ansatt och utsatt kommun fick i just det där ögonblicket en smäll som fick hela bygden att svartna för en stund. Jag kommer inte ägna mig åt några spekulationer i denna ovissa och för många omöjliga situation, men jag känner skakningarna i marken och jag hör rädslan och oron.
Det där har genomsyrat denna dag så här långt. Det där har påverkat mig. Efter förmiddagspromenaden besökte jag biblioteket. Jag satte mig ner i ett lugnt hörn och det var svalt och tyst. En stund för att komma till ro, ett försök av mig att återfå balansen inom mig.
Jag bläddrade igenom några gamla favoritböcker, letade efter något som kunde erbjuda ett tillfälligt flykt från den tunga verkligheten. Böckerna som omringade mig, de dämpade ljuden från enstaka besökare och det svala klimatet hjälpte mig att hitta en viss frid. Jag fann en viss ro där, även om det bara var för en kort stund.
Nu, när jag sitter här hemma och reflekterar, i det nedstämda, kan jag ändå inte annat än att konstatera att det är i de mörkaste stunderna vi behöver hålla fast vid det som förenar oss som samhälle. Styrkan ligger i vår gemenskap, i vår förmåga att stötta varandra genom svåra tider. Det är att genom att stå enade, hjälpa varandra och se framåt med beslutsamhet, som vi övervinner även de svåraste utmaningarna. Och kanske, i denna prövningens tid, kan vi hitta nya vägar och möjligheter som vi aldrig tidigare övervägt. Det är så som jag vill tänka nu.
Det där har genomsyrat denna dag så här långt. Det där har påverkat mig. Efter förmiddagspromenaden besökte jag biblioteket. Jag satte mig ner i ett lugnt hörn och det var svalt och tyst. En stund för att komma till ro, ett försök av mig att återfå balansen inom mig.
Jag bläddrade igenom några gamla favoritböcker, letade efter något som kunde erbjuda ett tillfälligt flykt från den tunga verkligheten. Böckerna som omringade mig, de dämpade ljuden från enstaka besökare och det svala klimatet hjälpte mig att hitta en viss frid. Jag fann en viss ro där, även om det bara var för en kort stund.
Nu, när jag sitter här hemma och reflekterar, i det nedstämda, kan jag ändå inte annat än att konstatera att det är i de mörkaste stunderna vi behöver hålla fast vid det som förenar oss som samhälle. Styrkan ligger i vår gemenskap, i vår förmåga att stötta varandra genom svåra tider. Det är att genom att stå enade, hjälpa varandra och se framåt med beslutsamhet, som vi övervinner även de svåraste utmaningarna. Och kanske, i denna prövningens tid, kan vi hitta nya vägar och möjligheter som vi aldrig tidigare övervägt. Det är så som jag vill tänka nu.