Septemberblues

Mitt hem är tyst och stilla. Inte ens buset i centrum tycks orka riva lugnets barrikad. Jag sätter på teven och ljudet justeras till ett minimum. Ett lätt behagligt brus i bakgrunden. Jag dricker te, mycket te och kastar iväg några meddelanden till brorsan. Det är midnatt. Dricker annat sedan när teet inte längre klarar av att tillfredställa mitt djupaste sinne. Brorsan levererar några texter till mig och jag läser, noterar, kommenterar och dricker. Lyssnar på Danny O´keefe sedan. The Eagles lärde sig skriva av Jackson Browne och Jackson Browne lärde sig av Danny O´keefe. Jag går till botten i musikmyllan, till själva kärnan till allt det där vackra och intelligent smarta. Snygg produktion. Inte det där skitiga, men sköna från 70-talet. Man nyktrar till genom åren, liksom snyggar till sig. Ibland är det bra. Ibland vill man bara ha det där orena, det där lilla knastriga och charmiga. Jag har spelat en del själv i veckan. Jag och gitarren. Vi har snott till oss tid tillsammans, likt ett förälskat par, som i hemlighet träffas för förlustelser bortom rimlighetens gräns, medan deras familjer väntar på dem där hemma..Men vi får det inte att klicka längre. Det är som att kärleken finns där, men att det inte funkar. Eller så är det så att det aldrig har funkat. Tänker på när Dylan försökte få ihop den där Oh Mercy -plattan. Ingenting fungerade. En dag sa Bono till honom att snacka med Daniel Lanois. Fanns inget han inte ordnade i musikväg. Det där första mötet blev dock ingen direkt succé. Dylan asförbannad efter bara en kvart och lämnar studion och Lanois. Bono vädjar att han skall ge det en ny chans förstås. Dylans skriver om det i sin självbiografi. Han berättar att han gör ett undantag. Att han gör det för Bono. Han träffar Lanois igen, sätter ihop några fantastiska låtar och det blir förstås en succé. Dylan är tillbaka! En sjudundrande comeback och slut med att vara förband till Tom Petty. Låtar som "Series of Dreams" och "Dignity" skrivs till den där plattan, men får inte plats, utan fick bli hits för framtiden. Låten Shooting star från plattan spelas påpassligt i mitt hem nu. Det är vackert.

"Seen a shooting star tonight
And I thought of me
If I was still the same
If I ever became what you wanted me to be
Did I miss the mark or overstep the line that only you could see
Seen a shooting star tonight
And I thought of me."

Jag blir förstås aldrig någon Dylan, eller får rekomendationer av Bono om hur jag skall lösa mina musikaliska problem. Det är som det är.

Klockan snart två. Ingen teve på längre. Bara jag och den artist som jag väljer. 14 grader på termometern. Ingen frostnatt. Den här veckan kom kylan, kom frosten. Pansaris light på rutan i början av veckan. Fick leta efter skrapan (något som man alltid verkar göra så här års). Tog massor av onödig tid, men framförallt energi. Känns onödigt tråkigt med temperaturer under 0 så här års. Då kvittar det att det håller sig runt tjugo under dagen. Tycker inte om höst. Förstår mig inte på den där mysighetsfaktorn som det pratas om. Men den finns där likt förbannat och jag måste få ihop allting ändå.

"Things I used to dream of doing
I dream of doing still
There’s a section of desire
I do not dare to kill
When I was younger, I guess
I did things on the fly
Now my wings are smoothed and folded
But they still recall the sky"
Missing me, Danny Okeefe