Smitta

På klubben är det en desarmerad styrka. Den här sjukan i februari far fram som en lightvariant av digerdöden. Inte dödlig som tur är, men snabb och effektiv som en kobra, smittsam värre en den värsta farsot.
Jag är inne på den andra veckan utan träning, men jag kan inte hålla mig borta från klubben ändå. Som en av de "pestsmittade" sitter jag utanför dojon och tar in allt som sker i den vid det här laget stekheta träningslokalen. Till helgen händer det roligheter här. Till dess MÅSTE jag bli frisk!

På sociala medier gör man allt för att bekämpa mig. Senast en attack på Facebook där "jag" gillat ett antal turkiska sidor med minst sagt tvivelaktigt innehåll. Det är förstås inte jag som gillat dessa sidor, men jag blir själv uppmärksam om det när en vän skickar ett meddelande till mig och frågar vad det är för turkiska sidor som jag gillat som dyker upp i hans flöde. Jag ändrar lösenord igen och hoppas att det skall sluta.
Det är ett otyg med dessa intrång. Den vrede som dyker upp inom mig är obeskrivbar.

Jag önskar att alla vänner genast hör av sig och berättar när något ovälkommet och oväntat dyker upp i flödet. Vi måste alla hjälpas åt att hålla de sociala medierna rena från sån här "pestsmitta".

I dag är det torsdag. En dag som på något sätt för mig är helig och vigd för kloka samtal, god mat och dryck. Jag har inte varit på krogen på två torsdagar i rad. Ibland kommer andra saker i livet emellan.
Det skall bli ett försök, även om jag istället kanske borde vila. Därför att detta är så viktigt för mig och får mig att må gott. Det är så viktigt att fylla livet med de där bra sakerna, skapa oaser i vardagen för reflektion, men också gemenskap och erfarenhetsutbyte. Att ibland verkligen kunna känna efter och säga att jag mår gott.

Så jag trotsar allt. Som en rebell om natten som smider planer om morgondagen. Ingen smitta skall få stoppa mig. Inget skall få mig att hålla igen. För livet måste levas och levas väl.