Solsken i Miami
Som en stilla viskning låter den svenska sommaren sig förnimmas, likt en konstnärs penseldrag över en doftande palett av grönska och värme. Solen, detta eviga eldklot, blygt tittar fram mellan molnen, tilldelar sin värme, sitt ljus, i växlande grad. Molnen som likt änglar i himlen dansar med solens strålar, i en ständig dans, en evig balans mellan ljus och skugga, värme och kyla.
Jag sitter där, i detta skådespel, under naturens välvda tak, dricker in varje sekund, varje andetag. En humla, med sitt otympliga utseende och ett surrande som vittnar om en inre motor av ren viljestyrka, tecknar slingrande linjer i luften runt mig. Bin, dessa flitiga arbetare, dyker ner i klöverns purpurkronor, dansar sin pollendans på min gräsmatta.
Mina tankar börjar att vandra, till platser bortom denna lummiga sommaroas. Nästa resa går till Verona, denna stad av romerska ruiner och Shakespeares kärleksdrama. November kan bli kall här, men Italiens sol är generös även i vintertid.
Men vad händer sedan? Efter den italienska drömmen - var ska jag då söka efter nästa äventyr? Jag dras till New York, denna betongdjungel där drömmar blir verklighet. Men mitt sinne är lika oroligt som sommarhimlen ovan mig. Nashville kallar, med sina gitarrsträngar och hjärtats musik. Las Vegas lockar med ljus och ljud, vilda nätter och ljusa dagar. Och Miami, ah, Miami! Stränder och palmer, värme och sol.
Solen? Söker jag inte efter värmen, trots allt? Sakta, med en känsla som ett löv i vinden, tappar New York sin lockelse. Försvinner, likt solen bakom ett moln. Nashville, trots sin melodiska klang, blir svagare. Söderns milda vinter verkar kanske inte tillräcklig för att värma mitt vinterfrusna hjärta.
Las Vegas, ja, det är en lockande tanke, men resan dit är lång och tröttande. Och så är det bara Miami kvar. Miami, staden där solen alltid ler, där vågorna bryter mot kritvita stränder. Vi börjar planera, bokar vår resa, kollar in boende. En lägenhet i South Beach, där havet är vårt vardagsrum och natten dansar till dagens rytm.
Plötsligt, infinner sig en känsla av lugn. Regnet, som hotade att kasta skuggor över mina sista tre semesterveckor, har förlorat sin skrämmande effekt. Solen kommer att finnas där, i Miami, väntandes på mig. Och här, mitt i den svenska sommaren, med humlans surr och binas dans, kan jag le mot regnet. För jag vet att solen alltid väntar.
Jag sitter där, i detta skådespel, under naturens välvda tak, dricker in varje sekund, varje andetag. En humla, med sitt otympliga utseende och ett surrande som vittnar om en inre motor av ren viljestyrka, tecknar slingrande linjer i luften runt mig. Bin, dessa flitiga arbetare, dyker ner i klöverns purpurkronor, dansar sin pollendans på min gräsmatta.
Mina tankar börjar att vandra, till platser bortom denna lummiga sommaroas. Nästa resa går till Verona, denna stad av romerska ruiner och Shakespeares kärleksdrama. November kan bli kall här, men Italiens sol är generös även i vintertid.
Men vad händer sedan? Efter den italienska drömmen - var ska jag då söka efter nästa äventyr? Jag dras till New York, denna betongdjungel där drömmar blir verklighet. Men mitt sinne är lika oroligt som sommarhimlen ovan mig. Nashville kallar, med sina gitarrsträngar och hjärtats musik. Las Vegas lockar med ljus och ljud, vilda nätter och ljusa dagar. Och Miami, ah, Miami! Stränder och palmer, värme och sol.
Solen? Söker jag inte efter värmen, trots allt? Sakta, med en känsla som ett löv i vinden, tappar New York sin lockelse. Försvinner, likt solen bakom ett moln. Nashville, trots sin melodiska klang, blir svagare. Söderns milda vinter verkar kanske inte tillräcklig för att värma mitt vinterfrusna hjärta.
Las Vegas, ja, det är en lockande tanke, men resan dit är lång och tröttande. Och så är det bara Miami kvar. Miami, staden där solen alltid ler, där vågorna bryter mot kritvita stränder. Vi börjar planera, bokar vår resa, kollar in boende. En lägenhet i South Beach, där havet är vårt vardagsrum och natten dansar till dagens rytm.
Plötsligt, infinner sig en känsla av lugn. Regnet, som hotade att kasta skuggor över mina sista tre semesterveckor, har förlorat sin skrämmande effekt. Solen kommer att finnas där, i Miami, väntandes på mig. Och här, mitt i den svenska sommaren, med humlans surr och binas dans, kan jag le mot regnet. För jag vet att solen alltid väntar.