Höstens tid. Den har satt sig och visat upp vad som nu gäller. När jag var ute på promenad var det mulet och grått, men skönt i luften. När vi kom in så sprack det upp och solen sken utmanande in genom fönstren och uppmanade mig att gå ut igen. Sedan kom regnet...

Elbolagens kundtjänst får krishjälp för att klara trycket. Vi pratar arbetsmiljö i fritt fall. Så fruktansvärt att det nu får vara huvudnyhet på morgonens sändningar. Det ena ger det andra...

I Italien spås valdeltagandet bli det sämsta sedan andra världskriget. Detta samtidigt som Italiens bröder marscherar in med välpolerade kängor och en tydlig agenda som minner Italienarna om fornstora dagar då Italien aspirerade på att vara världsherrar.

Det gick inte så bra då....

I Ryssland finns det de män som inte vill kallas in i kriget mot Ukraina och så får det inte ju inte vara. Flera olika mediebevakare säger nu att Ryssland stänger sina gränser för sitt egna folk (igen).

Det där är något som jag får fundera och reflektera lite extra över innan jag fortsätter att skriva denna text. Tänk att det fortfarande ses som det bästa alternativet att gå hårt mot hårt mot de egna medborgarna om man som Ryssland och Iran möter på kritiska röster i det egna ledet...

Sedan tänker jag på de som jag känner som faktiskt förvarar Putin och Rysslands krig. Tyvärr är det ganska många som gör det i vårt land av olika anledningar. Är det jag som är onormal och de som är det normala? Ibland kanske det inte funkar att självrannsaka sig ändå...

 Sammanfattningsvis kan jag konstatera att vi gått in i den här hösten i stor ovisshet, en del vånda, osäkerhet och förtvivlan. Men höstens färger är konstanta och vädret och dess skiftningar.

Allt förändras inte.