Thunder road

Crash Boom Bang och jag slår tillbaka!
Jag återvänder efter 21 dagars frånvaro. Även om det känns så förbannat ofrivilligt, var det ändå självvalt.
En söndag som den här sprids ett virus som en löpeld på Facebook. Jag smittas av en fransk judovän. Sedan har jag förpestat alla mina facebookvänner.

Där någonstans förstår jag att här är det slut. Folk kommer aldrig mer klicka på mina länkar.
Förödande för någon som jag som byggt hela mitt personliga varumärke kring sociala medier. Jag stänger ner Facebook, Instagram och Twitter och undergången känns nära...
Där tar det slut.

Tiden efteråt har varit långt från en lättnad. jag har visserligen skrivit ett antal låtar i ren vrede, men förövrigt har inte denna "vila" varit angenäm.

I torsdags då jag på sedvanligt manér satt på en av Uddevallas barer för några timmars skön reflektion och kloka samtal, gick det upp för mig att jag måste tillbaka igen. Jag är den jag är och jag ger aldrig upp. Ibland måste man bara komma till insikt till vissa saker.

Så här är jag igen. Lite grinigare än tidigare, men full av revanchlusta.

Efter en mycket givande AW i torsdags tillsammans med en gammal god vän fick jag detta meddelande. Då förstod jag att jag helt enkelt måste tillbaka.