Tiden

Idag låg ett riktigt brev i lådan. I A4a format. Från min arbetsgivare som påminde om att det alldeles strax var dags att börja jobba igen. Ett brev skrivet som ett "välkomnande tillbaka", ett fint sätt att visa på hur mycket de nu längtade efter att få se mig igen. Vissa skulle kanske tolka det annorlunda. Mer som en uppmaning, ett sätt att förklara att det nu var hög tid att jag fick något vettigt gjort och att just det där förtydligandet med vilket klockslag som arbetsdagen började, egentligen var en spark i magen, eller en spark någon annanstans...
Jag väljer det förstnämda, men kan ändå inte låta bli att tänka på hur fort den här sommaren gått, även om det känns som att det var en evighet sedan jag var på mitt arbete..
Och i det där kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på de veckor som gått sedan jag "stämplade ut". Även Italien känns som så länge sedan. Jag hittar det där kortet på ett litet samhälle kvällstid. Tittar på den där klockstapeln som alltid tycktes spela varje gång jag gick förbi den där platsen där bilden är tagen. Jag brukade stanna till. Kollade på klockan, andades djupt, tänkte på tiden som kom och tiden som försvann. Som pulsen, som blodet genom mina vener.
Semestertid rinner snart förbi och jag är bara en observatör vid sidan av.