Till Oriana

I fredags på årsdagen av kriget i Ukraina skrev jag denna dikt som är tillägnad krigets barn.

Till Oriana (vi skall aldrig glömma) 

Dödens vingslag hörs i fjärran,
en skugga över livet sänks.
Allt som en gång var glädje och skratt
blev till smärta och tomma tankar.

Ingen ljusning i horisonten syns,
bara mörker och hopplöshet omkring.
Livet känns som en plågsam börda,
en tung sten som aldrig lättar.

Drömmarna om en bättre framtid
blev till aska och stoft i vinden.
Ingen mening finns kvar i tillvaron,
bara en känsla av ensamhet och sorg.

Dödens vingslag hörs allt närmare,
och allt som återstår är ett sista andetag.
Livet var en gång en vacker dröm,
men nu är det bara en mardröm utan slut.