Tunnel of Love

Det är 1983. Jag är femton och svårt förälskad. På Allhem i Färgelanda visar man fortfarande film en gång i veckan. Jag och hon den där vackra, glädjespridande och underbara flickan går och ser En officer och en gentleman. Soundtracket med Up where we belong med Joe Cocker och Jennifer Warnes. Så vackert och rätt. Men det är inte den låten som fångar och totalt knockar mig. Nej, utan "Tunnel of Love".
Visst kände jag till Dire Straits vid den här tiden och visst hade jag haft mina stunder till debutalbumet som kom på 70-talet med samma namn som gruppen. Den där plattan så full med magi, Sultan of swing, down to the water line, six blade knife...för att nämna några.

Tillbaka till en officer och en gentleman, tillbaka till Tunnel of love. Tillbaka till Nordsjökusten och Whitley Bay, längs Cullercoats och Rockaway beach. Så här efteråt inser jag att det handlar om resan. Om den där resan som låten tar med mig på. Hur låten är uppbyggd. Själva introt som är ett genialt arrangemang av Hammerstein och Rodgers Carousel Waltz från musikalen Carousel. Tempoväxlingarna, Knopflers röst som aldrig varit bättre, det där gitarrsolot som måste vara bland de 20 bästa som gjorts och så outrot... Har det någonsin gjorts ett mäktigare outro inom populärmusiken?

2016 framträder fortfarande den där speciella doften från ett Allhem 1983 vars publik som förväntansfullt vill se Richard Geres rollfigur Zack Mayo kyssa Debra Wingers dito Paula Pokrifki. Jag kan känna hettan, jag kan känna min förväntan på kvällen som sträcker sig långt längre än biobesöket. Och så rysningarna varje gång den där Schecter Custom Stratocastern hörs.